En skrämmande värld – hjälp, typ

KOLUMNISTER

Att resa från Köpenhamn till USA med ett skandinaviskt flygbolag känns som att utmana ödet i dagar som dessa. Men vadå, det är sportlov och nånstans ska man ta vägen. Så vi åker till Den Store Satan och håller tummarna.

Det är ju så man får resa nu för tiden. Att sticka hakan utanför hemmets trygga vrå innebär att ta någon form av risk.

Hur som helst: nu sitter jag bekvämt ompysslad på tiotusen meters höjd strax öster om Island, nymatad och med en kaffe och konjak. Lindberghs ursprungliga hjälteflygning över Atlanten är i dag förvandlad till en nöjestripp med maximalt underhållningsutbud. Man lär till och med kunna surfa på nätet. Ska strax koppla upp mig och prova.

Jo, som sagt, vi ska till New York. Det var längesen sist. Senaste gången var våren 2001. Jag räknar med att det mesta är som vanligt. Samma rök ur gatubrunnarna, samma känsla av delaktighet i en urban teater. Världens huvudstad må förändras i delar och detaljer, men förblir ändå alltid New York.

Eller? Klart att 11 september påverkat stans psyke. Återstår att se hur vi som turister kommer att känna av det, tillbaka på plats fem år efter den nya tideräkningen.

Okej, uppkopplingen funkade perfekt. Jag fick pinfärsk information om den stora snöstormen som lamslagit nordöstra USA. Alla större flygplatser stängda, och vår resa till New York är nu en resa till Washington. Hoppas vi ändå lyckas tråckla oss fram till vårt lilla bed & breakfast i Greenwich Village innan natten. Jag har just skickat ett (air)mejl till Colleen och förvarnat att vi blir sena.

Och nånstans just här, sittande mitt över Grönland ombord på ett plan fullt med musik och film och middagsmat och drinkar och internetaccess därtill, just här känns det som att mänsklighetens förmåga krockar som hårdast med vår oförmåga.

Vi kan flyga över Atlanten inom loppet av en arbetsdag och surfa, mejla och hålla på precis som på kontoret. Reklamflosklerna om "work where you want" har blivit verklighet. Jag är stum av häpenhet inför teknologins gränslöshet.

Samtidigt, i samma värld, styrs våra mellanmänskliga aktiviteter i en oroande högre grad av tusenåriga vidskepligheter och uråldriga dogmer från en tid då människans begreppshorisont inte sträckte sig längre än fram till skogsbrynet.

Religionens förmåga att styra vår gemensamma framtid är i sanning skrämmande. Hjälp, typ.

Anders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM