Trodde aldrig jag skulle bli GDS:are

KOLUMNISTER

Jag är en GDS:are. ­Ibland önskar jag att

jag vore­ något fräckare, kanske­ en RTS:are eller stekare,­ men jag är en ­ GDS:are och det känns både bra och dåligt. Bra, för att det är kul att greja med sånt som GDS:are gör. Dåligt, för att folk tror att man är nån slags Martin Timell-wannabe och det är ju nästan det sista man wanna be.

Och därmed fattar ni som inte fattade direkt vad en GDS:are är. En som Gör Det Själv. Raka motsatsen till stekare som bara köper en drös polacker när det ska svartbyggas, och samtidigt som villaägare i direkt opposition mot missanpassade medelklasskids i Reclaim the street-tjafset.

Vi GDS:are ställer in oss i ledet och åker ut på lördagsförmiddagar och fyller kombibilar med allt som står på inköpslistan och en hel del som kan vara bra att ha. Vi går mellan hyllor och muttrar. På jakt efter muttrar och hyllor eller något annat som står på listan.

Sen åker vi hem och bankar, mäter, sågar och kottlar. Varje hammarslag, varje gersågad list, varje mjukfog fyller oss med känslan av att vara nyttiga och försvara vår plats i näringskedjan.

Tillsammans bär vi upp en bransch som omsätter 60 miljarder varje år, som växer så det knakar och som skulle skapa massor av jobb om bara byggvaruhusen kunde tänka sig att ha fler än två anställda per tusen kunder.

Jag stryker svetten ur pannan och tittar upp. Där går min fru. Hon rafsar bort gammalt ur rabatterna.

Hon reclaimar vår trädgård. Hon har gröna fingrar.

Sedan dricker vi kaffe­ ­utomhus. Vi säger inte så mycket. Vi har vår lilla täppa. Litet hem vi sätta ville.­ Sen ville jag utmana det. Med tigersåg och golvslip. Riv för att få luft och ljus.

Sanningen att säga är det min pensionerade svärfar som gör grovjobbet. Bengt Bank Bygg som ungarna kallat honom i alla år. ­Utan honom hade det inte blivit mycket gjort.

Så med den första maj­solens varma pussar mot kinden sitter jag och skrapar loss chokladkletet från ett ballerinakex med framtänderna, innan jag doppar det

i kaffet, sörplar det vällustigt runt snusprillan och inser att så här blev det alltså.

Det trodde jag aldrig. Att jag skulle bli en sån präktig­ medlem i Kålltorps egnahems­förening och få 20 procent i färgaffären. Att jag skulle bli stammis på trävaruhuset. Att jag skulle köpa nya blad till en tigersåg och inte reflektera nämnvärt över det för vi har fullt upp med ännu ett projekt. Det är okollektivt, oradikalt och möjligen osolidariskt, men det är jävligt skönt och det är så vi vill ha det.

Anders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM