Det är synd om anabola-biffarna

KOLUMNISTER

I mina värsta mardrömmar är det någon av ungarna som inte kommer hem på lördagskvällen. Istället är det polisen som knackar på och berättar att mitt barn fallit offer för en mänsklig oxe – en obalanserad kroppsbyggare som gradvis pumpat sig in i sinnessjukdom medan omgivning och samhälle stått bredvid med skrämselhicka.

Ur alla artiklar om det grymma mordet i Västerhaninge är det en uppgift som skrämmer mer än allt annat, nämligen expertisens uppskattning om antalet svenskar som använder anabola steroider:

Det finns hundratusen tickande bomber i Sverige. Be till högre makter att du slipper stå i vägen nästa gång det smäller.

Det var längesen jag började gå åt sidan – eller ibland över gatan – när ett anabolt köttberg kom i min väg. Att undvika närkontakt med en överdimensionerad kroppsbyggare känns lika självklart som att stanna vid rött ljus.

Ända sedan bodybuilding blev ett folkhemsbegrepp för 20-25 år sedan har vi sett dem vagga fram på gator och torg. Alltid i träningsoverall, gärna i tank top utan ärmar, antingen i helsnagg eller hockeyfrilla – och påfallande ofta med något mörkt i ögonen under den breda pannan. Något hotfullt, farligt, avstängt.

Och samtidigt som jag är livrädd för att vara den som råkar trycka på fel knapp i hjärnan hos en tablettknaprande oxfilé, samtidigt tycker jag så innerligt synd om dessa stackars satar.

Att aktivt välja att demolera sin egen kropp för att hävda sig och uppnå någon form av självkänsla; det är ju så ohyggligt tragiskt. När meningen med livet blir att ständigt lägga nya centimetrar till ett redan groteskt bröst- eller biceptsmått – då måste ju livet i princip ha förlorat all mening.

De hundratusen (eller hur många de nu är) har fått sina liv förstörda av en rubbad kultur där kroppen är guden, och där dyrkan av kroppen återfinns i allt från Veckorevyns aningslösa­ hyllningar till tonårskillar med sexpack på magen via såpornas glada exponerande av tatuerade biceps och till fängelsernas självklara generositet med allehanda träningsredskap.

Och nu börjar högsäsongen. Efter två långa terminer i vintermörker på gymmet är det snart examensdags. Då kliver en ny kull överdimensionerade kraftkarlar ut i sommarlandet: på badplatser, i folkparker, på uteserveringar.

Jag tycker hemskt synd om dem. Men mest är jag rädd.

Anders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM