Den där lilla stunden av...total utsatthet

KOLUMNISTER

Det kommer en tid i varje mans liv då han måste böja sig framåt och ta emot en annan mans insmorda långfinger. Anders, varför i helvete kunde du inte förvarnat mig!!? Min arbetskamrat, en grabb i 40-årsåldern kommer tillbaka efter sitt unga livs första kontakt med det verkliga vuxenlivet. Han är skakad och lättad samtidigt.

Första gången är nämligen en smärre chock, och det är lika bra att man inget vet.

Man kommer till doktorn, intet ont anande. Man klär av sig i bara kalsingarna, ligger ner och får elektroder på kroppen och hoppar sedan upp på cykeln och trampar. Det går bra. På tio minuter når man önskad maxpuls. Allt är lugnt.

Det tappas blod och kissas. Man vägs och mäts. Man får uppmuntrande tillrop och vissa förmaningar om vin och ost och blodigt kött. Sånt kan man leva med. Eller i värsta fall utan. Huvudsaken är att man får leva. Det är själva vitsen med den årliga läkarundersökningen: att få grönt ljus och därmed en inre frid som sitter i under flera dagar.

Man klär på sig och följer doktorn in till hans mahognypolerade skrivbord. Slå dig ner, säger han och bläddrar i papperen med kurvor och resultat. Hmmm, det ser bra ut. Han frågar lite. Hur är det på jobbet? Mycket stress?

Stämningen är ombonat gemytlig. Vi är två medelålders män som träffas en gång om året. Blommigt sofftyg, snygga gardiner. Det är smakfullt och hemtrevligt. Ändå vet vi båda vad som väntar. Prostatan ska undersökas och det kan bara göras på ett sätt.

Så länge man är ung behöver man inte ens tänka på sånt här. Då är prostatan liten. Man kissar och knullar utan att ens reflektera över den där lilla körteln som ligger och ruvar nedanför urinblåsan.

Men så lägger man ungdomen bakom sig. Prostatan däremot fortsätter växa. I dag är den ett av de största hoten mot oss svenska män. 10?000 av oss drabbas årligen av prostatacancer. I bästa fall kan den botas. I sämsta fall är den dörren till evigheten.

Vi vet båda vad som gäller. Kan du vara bussig och dra ner byxorna och luta dig framåt? Jaha, vad tror du om Magnus Hedman, har han nån chans i Chelsea?

Nu är vi två män i en situation där vi inte vill bli sedda. Det är bara vi och vi pratar gärna om fotboll eller något annat manligt för det kan bara inte vara tyst i detta känsliga ögonblick. Tystnad skulle vara direkt olämplig, och därför stönar en av oss fram något krystat om Magnus Hedmans chanser i Chelsea medan den andre hummar och vickar på långfingret.

Det är över på några sekunder. Sen går livet vidare.

Anders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM