Vi tar vår tillflykt till skrikande getter

KOLUMNISTER

Ni har redan både sett, hört och upplevt det själva. Ändå tänker jag ta ännu ett varv kring en av vår tids mest omvälvande nymodigheter. Nämligen den smarta mobilen, oavsett om den kallas Iphone eller något annat. När hände det senast att en uppfinning kom att få en så intensiv påverkan på våra liv?

Blixtlåset, jeansen, cigaretten, rösträtten, Beatles, bilen? Jag har levt i snart sextio år men kan inte påminna mig något med lika stark genomslagskraft som Iphonen. Om man kom hit som utomjording skulle man tro att den smarta mobilen var en förutsättning för mänskligt liv.
 

Häromdagen snubblade jag över uppgiften om något slags app som snart ska göra det möjligt att prata till exempel franska eller turkiska genom sin telefon även om man inte kan ett ord av dessa språk. En mojäng i mobilen omvandlar din svenska röst så att den du pratar med hör den på sitt eget modersmål.

Inte för att jag begriper exakt vad det ska vara bra för eller hur just jag ska använda det, men det är häftigt som teknisk landvinning. Ännu en science fiction-fantasi som blir verklighet. Något vi tidigare bara kunde drömma om som plötsligt blir lika tillgängligt som rinnande vatten eller färdiglagad lasagne.
 

Det går knappt en vecka utan nyheter som förstärker känslan av att vi lever i en tid då snart allt är möjligt med hjälp av digital teknik. Vi har tillgång till ett gigantiskt och ständigt växande smörgåsbord av underhållning, information, utbildning, kultur, åsikter och bilder. Det finns ingenting vi inte kan ta reda på med en knapptryckning.

Ändå är det något som skaver. Som om våra gamla hjärnor inte är kapabla att göra det bästa med allt det nya. Vi tar vår tillflykt till skrikande getter.
 

Lördag och vi sjunker ner i soffan. Gamla ång-teven har inget som lockar. Vi strösurfar över det enorma utbudet i den lilla digitala manicken som nyss inköpts. Ändlösa mängder filmer och tv-serier. Min fru tröttnar snart och drar sig undan med en bok. Jag sitter kvar och klickar planlöst. Till slut fastnar jag i en dokumentärfilm om Ronnie Lane, en av mina musikaliska idoler som bara blev 51 år gammal.

Han dog i MS och jag tänker nästan förvånat: “Men borde inte det gå att bota? Finns det inte en app för det?”

Allt är möjligt men allt mindre blir gjort. Det enorma utbudet gör det omöjligt att fokusera. Vi har tagit mänsklig förvirring till en helt ny nivå.

Kan inte låta bli

Egentligen borde man inte skriva en rad om Alexander Bard. Men det är svårt att låta bli när han ritualmördar en kvinna, som visserligen är i form av en uppblåsbar docka, då det sker samtidigt som kvinnovåldet diskuteras som mest intensivt efter flera upprörande mord. Därför borde Alexander Bard ligga lågt med sina pato­logiska pajasprovokationer.

Sönderälskat?

Bohusläns kust är en av världens sista stora vild­marker, enligt en rankning som tv-kanalen CNN nyligen publicerade. Den ”magnifika kuststräckan” lovsjungs för sina unika kvaliteter. Det är en utmärkelse som gör mig både stolt – och samtidigt nervös. Jag är rädd att paradiset blir sönderälskat.

ARTIKELN HANDLAR OM