Och efter det var dagen fulländad

KOLUMNISTER
På radion pratade Filip Hammar i Sommar.

Jag satt och skrev tidigt på morgonen och kände mig lite som farbror Melker när jag tittade upp från tangentbordet och ­insåg att vi äntligen var på väg rakt in i den perfekta sommardagen.

Som vi hade längtat. Så försenad den var. Det var lördagen den 6 juli och minst sagt hög tid.

Så jag gick BARFOTA ut på ALTANEN där min fru satt i BLOMMIG KLÄNNING och åt JORDGUBBAR med mjölk. SOLEN stod redan högt. Jag fällde upp PARASOLLET och slog mig ner med en kopp nybryggt kaffe och en färsk fralla. Himlen var KLARBLÅ med bara några stråk av SLÖJMOLN över havet. Blågula VIMPLAR vajade i vinden.

VÄRMEN gav energi och jag tog itu med att skrapa och MÅLA FÖNSTER. Färgen droppade ofrånkomligt på KORTBYXOR och TRÄSKOR. Min fru hängde tvätt som i en reklamfilm. Våra ögon log bakom SOLGLASÖGONEN.

Med fingrarna doftande av TERPENTIN tog jag en lur i SOLSTOLEN. Jag hade FAKTOR 50 i ansiktet för att undvika att bli en KRÄFTA. Från transistorradion hördes DRAGSPEL. Det var SOMMAR på riktigt och Filip Hammar hade godheten att spela ”Madame George”. Jag vickade med tårna i takt och löste KORSORD. Sen gick vi och handlade lunchmat. Vi åt GREK­SALLAD och drack ISVATTEN. Vi hade semesterfeeling. Vi pratade om att köpa en BÅT­SHAKE.

Jag gick och köpte en båtshake. På bryggan låg barn och FISKADE KRABBOR. Vi lade ut och knäppte flytvästarna. Motorn sa DUNK-DUNK-DUNK. Den gick på lågvarv. Ute på fjorden började vi SLÄPDÖRJA.­ Vi gick rakt västerut. Plötsligt högg det. En MAKRILL, och sen en till och sen flera ­varav de flesta var för små. Vi mötte andra BÅTAR och vinkade som man bör på SJÖN och sen lade vi om kurs och började så sakte­liga tuffa hemåt med SALTSTÄNKT hår och fiskfjäll på bara ben.

När vi kom hem var det GIN TONIC-dags. Vi meckade med maten. Det var mycket som skulle GRILLAS. Fiskarna, men också majs ­ kolvar och fänkål och en rejäl bit HÖGREV som glänste av glaze. Det stod en KALL ÖL bredvid grillen.

Vi drack ROSÉVIN och mumsade. Vi var som i ett matreportage. Sen blev vi lite frusna och tog fram TRÖJOR. Det kom några MYGGOR, men inte så farligt. Vinden hade mojnat. Havet låg nästan stilla. En sagolik dag gick mot sitt slut och det mesta vi längtat efter och saknat kunde bockas av som på en checklista i en katalog av svenska sommardrömmar.

Det enda som återstod var en BRITTISK DECKARE på tv. Sedan var dagen fulländad och vi somnade med tacksamhet.

För snart 25 år sedan, 19 juli 1988, spelade Bruce Springsteen gratis inför 300 000 svältfödda människor i Östberlin. Stones ­hade fått frågan men krävde sitt vanliga gage. Uppgifter från Stasis ­arkiv visar att konserten ingick i diktaturens strategi för att dämpa de unga öst­tyskarnas krav på ökad frihet, men en färsk bok visar att det blev tvärtom; den tändande gnistan för fortsatt ­revolt mot fångenskapen bakom muren. Fyra timmar med Springsteen räckte inte. Dom ville ha hela livet i frihet.

Överdrivet teaterbesökande blir inte min död, men när Göteborgs Stadsteater i ­februari sätter upp pjäsen ”Kikkiland” om och med Kikki Danielsson - då vågar jag lova att vara på plats.

ARTIKELN HANDLAR OM