Så gick det sen för mister Master Mind

KOLUMNISTER

Det regnar. Barnen vill se en film som de redan har sett, så där som barn ofta vill. Men det är hög tid att de får lära sig svenska värderingar: när det regnar på sommaren ska man inte ha för roligt. Och man ska ha det tillsammans.

Sambon vittjar svärföräldrarnas låda med sällskapsspel och återvänder med en avlång ask som är minst 40 år gammal och jag drar efter andan. Så där som vuxna ­ofta gör när de övermannas av nostalgi.

Master Mind.

Det är faktiskt bara något år sen jag såg asken senast men jag drar efter andan varje gång. Och medan barnen hem­söker lådans inre sitter jag krökt över locket. Precis som jag gjorde när barndomens sommardagar regnade bort. Trollbunden av bilden.

En äldre man, något slags geni får man anta då hans fingertoppar möts på ett intelligent sätt, och hans unga … vad hon nu är? Assistent? Lönnmördare? Ingenstans på kartongen förklaras vilka de är eller vad som pågår. Bilden är otydlig. Men farlig. En dörr till en slarvigt upplyst dimension där människor med täcknamn utkämpar striderna som formar vår värld och kanske ligger lite med varandra.

Jag minns besvikelsen första gången jag öppnade kartongen och begrep att människorna som formar vår värld (och kanske ligger lite med varandra) var beväpnade med 72 pluppar i olika ­färger och en brun plastbräda med hål i. Locket skulle alltid förbli mer spännande än innehållet.

I dag ser jag ju vad de hade tänkt med den där bilden, rimligen förankrad i spelets slogan: ”A game of cunning and logic”. Kvinnan är den listiga och mannen den logiska, en rollfördelning som knappast kändes inrökt när bilden togs. På sidan av asken står det att spelet tillverkats i Leicester 1972. Jag är ingen ­expert på strömningarna i 70-talets East Midlands men det var knappast genusdebattens vagga.

Det slutar regna och svärmor fritar barnen från inomhuset. Själv sitter jag kvar för jag har har kommit på att jag har någonting som mitt inre barn ­saknade: internet. Och en telefon jag själv betalar räkningarna för. Snart vet jag vilka de är, mannen och kvinnan på bilden.

Du kanske aldrig undrat, men om du tillhör generationerna som sällskapsspelade bort regniga sommardagar under sista tredjedelen av förra århundradet har du kanske bara glömt att du undrade. Originalversionen av Master Mind såldes i tiotals miljoner exemplar och nådde under 1970-talet alla möjliga länder, inte minst Sverige där asken med den kittlande bilden blev nästan ­lika självklar som Yatzy, Bondespelet och Monopol i sommarstugorna.

Leicester 1972. Den lilla firman ­Invicta Plastics, grundad strax efter ­andra världskriget och förankrad i Oadby en knapp mil söder om Leicester, har bestämt sig för att lansera ­Master Mind, ett enkelt kodknäckarspel utvecklat av den israeliske ingenjören Mordecai Meirowitzs. Det är en djärv satsning. Branschjättarna bakom samtidens stora sällskapsspel har redan avfärdat Meirowits idé - som mest är en kommersiell förpackning av något som i årtionden spelats med papper och penna kring brittiska köksbord och som i folkmun kallas Bulls and cows.

Men nu ska Master Mind bli av. Det ­enda som saknas är kartongen. Eller närmare bestämt omslagsbilden.

Det börjar inte bra. Modellen som ska sitta i bildens förgrund dyker aldrig upp i fotostudion. Någon på reklam­byrån ringer en vän. William Woodward, 48, kallad Bill, är inget geni men knappast tappad bakom en vagn heller. Han tjänstgjorde som mekaniker i brittiska flygvapnet under andra världskriget och driver nu en kedja med frisörsalonger, La Croix, i Leicester. Han behöver ingen omedelbar ­styling, den sofistikerade auran man förknippar med män som vill ta över världen på film ­råkar lyckligtvis sammanfalla fint med lokala maktfaktorer i frisör­-branschen.

Den unga kvinnan som ska flankera geniet heter Cecilia Fung, en Hongkongfödd student i datavetenskap vid Leicesters universitet. Det är emellertid inte hennes intellekt byrån är ute efter. Man har handplockat henne på ­gatan för att man letade efter något man inte ­hade i telefonboken: ung orientalisk kvinna. Hennes roll blir aldrig tydligare än så.

Tanken är att Bill Woodward ska ha en vit katt i knät och stryka den över ryggen, så där som superskurken Ernst Stavro Blofeld brukar ­göra i Bondfilmerna, men katten krånglar och lyfts bort efter att den kissat på geniets byxor.

Cecilia Fungs klänning är alldeles för stor och en assistent får ligga bakom henne och dra klänningen bakåt så att den ska foga sig efter kroppen.

Och sen tas fotografiet som ska bli ett av 1970-talets mest spridda i världen.

Efter den omedel­bara försäljnings­succén anlitas Bill Woodward som ambassadör för Master Mind och reser jorden runt för att marknadsföra spelet. På resorna kallar han sig Mr ­Master Mind och han lär under en period ha haft detta namn även i sitt pass.

Bill Woodward älskar det som händer honom. Han får se världen och världen får se ­honom. Han är född för rollen som Mr Master Mind men blir aldrig särskilt bra på spelet trots att han spelar många uppvisningsmatcher.

Bildens riktiga geni, Cecilia Fung, utvecklar mjukvara för bank­sfären och startar sitt eget företag vid sidan av arbetet för Chase Manhattan Bank i London. Hon kontaktas aldrig för att delta i marknadsföringen av spelet men får ironiskt nog namnet ­Cecilia Masters när hon ­gifter sig.

Master minds möts igen. 41 år senare återförenades Mr Master Mind och hans... medhjälpare? Lönnmördare?

Bill Woodward blev 89 år. Han dog i a­ugusti 2013 och ­ligger begravd på ­Gilroes Cemetery i Leicester.

Bill och Cecilia återförenades en gång under åter­stoden av sina liv - även denna gång i en fotostudio. 2003 återskapade Invicta Plastics den ­legendariska bilden av… vad det nu skulle föreställa. En regnig dag i juli?

Tack för klargörandet, Gunnar Hökmark

Jag missade PM:et om att alla nu levande skribenter ska skriva något om “svenska värderingar”. Det blev ett missförstånd. Helt kort kan jag väl säga att jag – i skuggan av den olustiga (och förvirrade) nationalistiska yran i Almedalen – gläds mest åt att M-räven Gunnar Hökmark satte ner en gandalfsk käpp i marken och röt ifrån på sin blogg hokmark.eu under rubriken ”I Sverige råder svensk lag”.

ARTIKELN HANDLAR OM