Det är jag som är köttberget

KOLUMNISTER

Det är kallt hemma hos svärföräldrarna. Och eftersom ingen myndighet ännu officiellt blåst av efterkrigstiden vill fyrtio­talisterna inte vrida upp värmen i onödan. Man får låna tofflor om man vill. Eller riskuddar. Riskuddarna är bra. Man micrar dem och sen umgås man med dem. Som katter utan ben. Man kan ha en micrad riskudde i knät hela julen.

Foto: Thinkstock

I början misstog jag det för snålhet. Den utspädda handtvålen i badrummet. De inplastade kvarts­lökarna i kylskåpet. Medhavda smörgåsar och medhavda matkassar. Diskhon, ännu fylld med ”utmärkt diskvatten” från i går.

Men det är inte snålhet, det är någonting annat. Något man kan finna sig i. Mer som en livsstil. Det rituella sparandet.

Svärföräldrarna är födda i en annan värld, en värld där man förseglade dörren till vardagsrummet och flyttade in i köket när vintern kom. Hela familjen i köket. Svärmor berättar om hur hon satt uppflugen i fönstret om vintrarna och tittade på Karlskronas hamninlopp. Något år var det så kallt att fraktbåtarna frös fast i horisonten. Det var förresten då hon för första gången såg en svart man. Och bakom honom en till. Och en till. Ett led av gåtfulla sjöfarare på isen när lasten bars in i staden.

Det var en värld där ingenting fick gå till spillo. Inte på sjön och inte i köket.

Sparlågan har brunnit i deras innersta rum sen ransoneringstiden. Att leva är att hushålla. Det är ritualen. Och ritualer vårdar man för att det finns trygghet i dem.

Man tar inte bilen till matbutiken för den ligger på gångavstånd. Det vill säga i Karlskrona. Man tar nästan inte bilen någonstans, den ska mest stå där och vara bil. Utifall någonting en dag inte skulle ligga i Karlskrona.

Men det är kallt och när det är kallt blir jag sugen på att duscha. Länge. Jag blir nästan besatt av tanken. Men det går inte att duscha länge när svärföräldrarna är hemma. Svärfar kanske inte ser eller hör när du vrider på kranen men han känner det; som om varmvatten­beredaren i källaren vore ett fjärr­anslutet organ i hans kropp, en förlängning av hans nervsystem. Lite som de där blå varelserna i filmen Avatar och deras trådlösa uppkoppling mot hemträdet.

Svärfar vet när varmvattnet rinner. Svärmor också.

Kranar med varmt vatten kommer alltid att tillhöra den nya världen för dem.

Innan svärmors familj tilldelades 42 kvadratmeter med badkar i barnrike­huset tillhörde både hon och svärfar barnen som skolan skickade till badhuset en gång i veckan. Där de skrubbades och bastades. De var livrädda för ­bastun men ­läraren föste in barnen med käppen och vaktade dörren med blicken förtöjd i klockan.

Det var längesen men svärföräldrarna är fulla av längesen. Vill man duscha (utan oroligt trampande utanför badrumsdörren) får man vänta tills de ska iväg någonstans och sen tömma varmvattenberedaren över sig själv i hopp om att svärfar inte ska begripa varför håren reser sig i hans nacke.

Sambon och jag byter blickar och skrattar åt det rituella sparandet, åt eftervärmen som ska släppas ut ur ­ugnen och smulorna i brödkorgen som ska sparas i en ask för att ”ströbröd kan man göra själv”.

Vi skrattar trots att det är vi som är problemet. Vi som vuxit upp i slit-och-släng-samhället och finner trygghet i den rituella konsumtionen, vi som pratar om klimathotet men lever som om vi hade tre planeter att bo på. Svärföräldrarna pratar aldrig om klimathotet och de tycker att miljöpartisterna är ”fundamentalister”, men deras klimatpåverkan är nästan obefintlig. Det är nästan som att de inte finns.

Medan vi står på botten av vårt ekologiska fotavtryck och skrattar.

Jag vet inte hur det är med dina fyrtio­talister men mina är klimathjältar. Det är vi som är köttberget.

Jag borde verkligen kavla fram något slags nyårslöfte ur den insikten.

1 av 3

Årets tv-serier

I tv-seriernas universum var 2016 de sadistiska giganternas år. Igen.

1  Game of thrones

Sjätte säsongen massakrerade allt populärkulturellt motstånd med ”Battle of the Bastards” och den dramaturgiska långbågen ”hold the door”.

2 The walking dead

En kreativ avgrund som blivit en livskamrat. Sjunde säsongens öppning är en av de bästa thrillers jag sett.

3 Quarry

Befriande med en serie som inte vädjar om att få leva vidare utan binder ihop sig själv så elegant i första säsongen. Men jag hoppas förstås på en fortsättning.

4 Narcos

Blev alldeles förälskad i Wagner Mouras molokna superskurk.

5 Stranger things

Etablerade, liksom Skam, den där magiska känslan av att ungdomen är ett eget universum där vuxna inte riktigt finns. Men Skam hade ingen Demogorgon.

6–10 The night of, Skam, Westworld, Better call Saul, Daredevil.

1 av 3

Årets filmer

För oss som älskar mainstreamfilm var 2016 ett år som gjorde bort sig. Men inte helt.

1 Arrival

Inte första gången Denis Villeneuve (Prisoners) gör årets bästa film, men första gången han gör den i kulturformens bästa genre: sci-fi som tar sig själv på allvar. Varför görs det ens filmer som inte handlar om sånt här?

2 The revenant

Att vår absoluta poänglöshet kan vara så vacker. Karaktärerna reducerades liksom till tillstånd av hög ­entropi.

3 The big short

”…in a few years people are going to be doing what they always do when the economy tanks […] blaming

immigrants and poor people.” Årets viktigaste film var både ett dokument och en profetia.

4 Room

Man måste inte ha egna barn för att strypas av den här filmen, men det hjälper.

5 Eye in the sky

Ställer större frågor om vår samtid än den ser ut att göra. Titta noga.