Vissa liv är inte värda att gynna

KOLUMNISTER

Flera nätter kunde jag inte sova. Jag vaknade varannan timme med huvudet fullt av scener med stolar, tejp, trattar, sprit, dammsugarmunstycken och fårstängsel - allt insvept i den tunga metalliska lukten av skräck. Jag önskar att någon kan peta ut mitt inre öga, för jag klarar inte det här. Varje gång jag påminns om Bobby är det som om någon slipar med ett grovt sandpapper på mina tarmar. Jag har tjutit öppet på jobbet och skrikit ut mitt ursinne mitt på Västerbron. Jag är mamma till en tioåring, men det här sitter ännu djupare.

Varför skyller alla på mannen? Jag skiter i honom, han är bara en kuf med taskig kvinnosmak. Att kalla honom "styvpappa" i medierna är att vara alltför vänlig. Att vara styvförälder är en ynnest, en titel som denne man inte har gjort sig förtjänt av. Hälsominister Morgan Johansson uttalade sig och sa att tortyren av Bobby var "ett dåd av ett sinnessjukt monster." Visst. Men varför säger ingen som det är? Att det är Bobbys mamma som är det onda monstret. Mamma, förresten? Den rätten är för länge sedan förverkad.

Förutom journalist är jag legitimerad arbetsterapeut. Jag har haft kontakt med ungdomar med fragile-X. Det är en sorglig diagnos eftersom det handlar om dåligt arv, och ett dåligt arv bor tyvärr ibland i en dålig miljö. Genetiskt är det Bobbys mamma som har överfört den skadade genen till barnet, även om jag inte tror att någon av de tre fyra män som pekats ut som presumtiv biologisk far var astrofysiker.

Låg intelligens är ingen förmildrande omständighet, dumhet aldrig synonymt med ondska. Det vore som att säga att alla mammor med barn som lider av fragile-X skulle vara potentiella barnamörderskor. Aldrig. Kärringen är ond, helt enkelt. "Gott är att gynna liv, ont är att förgöra det", enligt Albert Schweitzer.

Varför är det så svårt att ta till sig att kvinnor kan vara onda? Är det just det faktum att de kan föda barn och därför per automatik gynna liv? Om och om igen dyker det upp bevis för att kvinnor och män kan vara lika goda kålsupare. Trots att den kvinnliga soldaten Lynndie England torterade fångar i Abu Ghraib-fängelset med ett leende på läpparna, skyllde hon på att hon påverkats av sin elake pojkvän. Svenska Annica Östberg anför samma sak, trots att det finns vittnen till att hon var ond för egen maskin. Under kriget i Rwanda rapporterade man om att "till och med kvinnor deltog i slakten". Till och med? Som om inte kvinnor själva är kapabla till ondska. Som om den alltid har en förklaring, medan mäns ses som naturlig.

Försvarsadvokat Anders Berggren har säkert slitit sitt hår när mamman till en början inte hade vett att genast göra sig till offer. Först förnekade hon inte att hon tände på sadomasochism. Bara det är väldigt okvinnligt. Alla kvinnor vid sina sinnes fulla bruk vet att man inte erkänner något sådant. Kvinnor vill inte, de blir alltid övertalade. Men hon har indirekt erkänt att hon var kåt och bara tänkte med könet när hon flyttade till kufen. Kanske tog hon med barnet för att hon visste hur snett man tittar på kvinnor som inte tar hand om sin avkomma. Det är det sista tabut. Jag önskar att hon hade struntat i konventionerna hela vägen.

Jag vill att tiden ska mildra mitt raseri och tröstas av tanken på att de döda inte lider. Kanske bättre att vara död än att leva med Bobbys trauma. En klen tröst. Jag väntar på det första Bobbyskämtet. Att någon ska dra ett riktigt lågt skämt om hans äckliga mor, vad som helst. Jag brukade säga att man kan skoja om allt, så som man i öst skojade om milisen trots risken att bli tagen till förhör, misshandlad och dödad. Humorn var ett andningshål, ett sätt att hantera vreden. Men i det här fallet vet jag inte om det någonsin är möjligt. Jag hatar, vilket är väldigt inkorrekt i tider då man ska vara buddistiskt kylig och opåverkad. I mitt ursinniga tillstånd placerar jag Bobbys mamma på hans plats.

Jag låter henne utstå hans skräck. När nätterna är som mörkast önskar jag livet ur henne, med vetskapen om att det säkert gör mig själv ond. Men det bjuder jag på. Jag är kvinna och ond. Andra får analysera bäst de vill men skulle någon i kallt blod plåga henne skulle jag titta åt ett annat håll. För vissa liv kanske inte är värda att gynna.

Anna Ekelund

ARTIKELN HANDLAR OM