Politikerna har missat långsiktigt spartänk

KOLUMNISTER

Mitt biblioteksfik på Kungsholmen i Stockholm är suveränt, men tvingas kanske ändå att stänga i sommar. De som arbetar på brukarstyrda Café Mer Smak har av olika anledningar ingen möjlighet att befinna sig på den ordinarie arbetsmarknaden, och handledaren Maria Lähetkangas fungerar som stöd när eventuella problem uppstår. Kafét får projektbidrag, kommunen har betalat handledarlön men nu, efter snart två år, vill man inte längre bidra med summan. Och utan handledare inget kafé.

– Nu har de hållit på ett tag, och vi tror att de borde kunna få in mer pengar, säger folkpartiets Lena Kling i socialtjänstnämndens organisations- och föreningsutskott.

Fint. Med den inställningen kan man stänga hela biblioteket när man ändå är igång.

Det anses lite ofint, men man kan mäta allt i pengar. Det är vad socialtjänstnämnden tror sig göra, men då missar man några viktiga parametrar. Syftet med ett kafé är att tjäna pengar, men ibland finns även andra syften, som att långsiktigt spara pengar åt kommunen.

Förra veckan var jag på en föreläsning där Ingvar Nilsson, nationalekonom och gammal pansarofficer, förklarade de socioekonomiska bokslutens och det samhällsekonomiska tänkandets grunder.

Ekonomi är förenklat sett plus och minus, debet och kredit, och vare sig det gäller min vardagsekonomi eller ett multinationellt företag så ska plus slutligen bli större än minus.

Att räkna socioekonomiskt är att inkludera de externa effekterna, alltså de kostnader som inte syns med en gång men som så småningom uppstår.

Ta till exempel en missbrukare. En dyr vårdplats kostar kanske tre tusen om dagen men det är ändå, när det kommer till kritan, inte ens hälften så dyrt som att låta människan missbruka, om man räknar på vad ett lägenhetsinbrott, en väskryckning eller ett rån kostar samhället med

bland annat polisinsatser, rättsväsende och sjukvård.

Ett socioekonomiskt bokslut visar att en del besparingar snart blir till belastningar. Att låta en verksamhet upphöra och tvinga tillbaka människor i arbetslöshet och social isolering är en dålig investering. Hur mycket sparar till exempel sjukvården på att de som arbetar på Café Mer Smak mår bra?

Många har gått från depression, apati och låg självrespekt till ett arbete utifrån egna förutsättningar som ger energi att även ta tag i andra saker i livet. Förr kostade de pengar, nu påverkar de sin vardag och bidrar till besparing och till egen försörjning.

Vilket slöseri med skattemedel att inte ta tillvara varje enskild människas arbetsförmåga och i stället låta andra försörja. Man stirrar sig blind på vad Café Mer Smak tjänar på varje kopp kaffe när man borde räkna på den dolda lönsamheten – i reda pengar. En människa i utanförskap är mycket dyr och alla kan inte arbeta heltid, men som en kvinna i fiket påpekar:

– Vi jobbar inte heltid, men vi jobbar så hårt vi kan, hundra procent av vår förmåga.

Jag förstår att man på kommunen inte kan trolla med knäna. Man har en viss summa att fördela, punkt, och alltid är det någons jobb som hänger löst. Men det finns massor med pengar att tjäna om man skulle våga ändra helhetssyn. I dag eldar man med kvistar fastän det är hög tid att installera bergvärme.

Café Mer Smak är bara ett exempel på verksamheter som tvingas avvecklas trots att de fungerar bra. Med kommunernas enögda och närsynta besparingsiver av kissa i sängen-typ kommer debet och kredit aldrig att gå ihop.

ARTIKELN HANDLAR OM