Bronett gör helt rätt – lägger ner traditionen

KOLUMNISTER
Aftonbladet den 6 september.

”Präst misshandlade fru efter trekant”. Se, det är en kittlande nyhet som har allt! Ändå blir jag bara beklämd.

Jag är trött på putsade fasader och skitiga bakgårdar. Jag vill att saker ska betyda något. Vara genuina, inte bara en snygg yta.

När jag läser om prästparet som idkade trekant som utmynnade i svartsjukedrama och misshandel hoppas jag att skärselden existerar. Dit bör även de förpassas som i kör ropar ”Herregud, det är 2008, folk får väl ligga hur, och med vilka, de vill”. Så fan att de får. En präst som förkunnar Guds ord på söndag ska inte ha legat i en svettig ormgrop på fredag och sparkat sin partner i skrevet på lördag. Biskop Caroline Krook gör rätt i att kicka dem båda.

Häromveckan sa cirkussonen Henry Bronett i en intervju:

–?När traditionen känns själlös ska den kastas ut på komposten. Ritualer utan innehåll är fruktansvärda.

Därför lägger Bronett en flerhundraårig familjetradition i

graven och ägnar sig åt poesi i stället. Det gör han rätt i.

Värst är kultur och traditioner som tömda på förnuft och innehåll överlever sig själva. Som kvinnlig omskärelse, kanske initierad av män men upprätthållen av kvinnor trots att ingen längre vet varför man gör det.

I Sverige pågår en debatt om mödomshinnor. Ska skattepengar användas för att nollställa räkneverket och låtsas att man fortfarande lever efter gamla sedvänjor? Ska idiotiska myter och dubbelmoral sanktioneras?

Invandrartjejer är dessutom överrepresenterade i svensk abortstatistik. Föräldrar är övertygade om att deras döttrar lever efter hemlandets normer medan tjejerna kör dubbelliv. När de ställs inför ett faktum som kan avslöja dem väljer de att fortsätta ljuga, vilket mest skapar lidande för tjejerna själva.

En gång hade jag en troende väninna som ofta talade om sin stora, kärleksfulla släkt och familj. Jag hyste respekt för hennes moral tills den dag då hon uppriktigt sa att om hon blev med barn utan att vara gift, så skulle hon välja abort. Detta på grund av rädsla att familjen annars skulle vända henne ryggen. Orden etsade sig fast eftersom jag hade tjusats av hennes tidigare prat om tro, höga ideal och vikten av starka familjeband. I ett slag visade hon att familjen snarare var ett fängelse.

Kanske är jag extra känslig för att jag själv är uppvuxen med pappas ständigt dåliga samvete inför min farmor, den religiösa och rättrådiga, som till och med brevväxlade med påven. Pappa tyngdes av att han aldrig blev präst som hon hoppats, och för att han övergivit henne och flyttat från Polen till Sverige. Vid varje industrisemester försökte han göra bot, stuvade in hela familjen i bilen och körde till farmor. Där satt vi sedan och hörde på långa litanior om hur odugliga vi var.

Farmor skulle alltid skyddas från sanningen. Det fanns tusen saker man inte fick säga, och mamma viskade alltid ”Skona henne, hon är så gammal. Det här kanske är sista sommaren.” Men farmor levde tills hon var nästan hundra.

Jag tror aldrig att pappa har förstått hur mycket hans dåliga samvete smittade och präglade mig. Denna ständiga oro att göra fel, att inte duga. Genom att bara existera gjorde jag min ofelbara farmor besviken. Trodde jag. Här fanns upprinnelsen till min revoltlusta och mina många dumma livsval, för i farmors ögon var jag ändå redan körd.

Det kan vara svårt att bli medveten om sina egna mönster. Men när man inser att traditionen är tömd på sitt innehåll, vare sig det handlar om ett julfirande, en prästroll eller ett helt koncept såsom religioner eller ärvda övertygelser, bör man göra som Henry Bronett: Lägg ner cirkusen.