"Adryan borde ha aborterats bort"

Foto: Foto: MAGNUS WENNMAN
”Defekt” – och levande Adryan Linden har Duchennes muskeldystrofi. Han har gjort en kortfilm om hur vår kultur ser funktionshinder som något ont.
KOLUMNISTER

”Nazismen är död men ideologin lever vidare”, står det på skärmen och jag hajar till. Menar han verkligen det? Överdriver han eller är det så illa?

Adryan Linden har Duchennes muskeldystrofi och är en sådan där som man bör abortera bort om man är en god människa. Klart att man inte ska sätta barn till världen vars kroppar är oformliga klumpar av smärta och lidande. Som knappt kan andas själva och som i förtid kommer att dö en ond bråd kvävningsdöd. Personer vars enda uppgift är att tära på samhällsresurserna. Klart att de inte ska behöva leva.

Adryan lever och vi chattar. På två timmar avverkar vi religion, dödshjälp, sex, kärlek och varför vi blivit som vi blivit. Ja, och så talar vi om den förtäckta nazismen omkring oss.

Adryan har skickat ”Paria”till mig, en kortfilm där han gestaltar sig själv, gjord av konstnären och filmaren Jona Elfdahl. Filmen är ett stort uppsträckt långfinger till alla oss som tror att vi är goda när vi egentligen bara är en ny sorts nazister.

Han menar allvar: nazismen är död men dess ideologi livs levande, klädd i medlidandets dräkt. Förr slog man ihjäl en ras för de andra rasernas bästa. I dag dödar vi vissa utvalda av medlidande och omsorg – för deras egen skull. Men Adryan lever och tär skamlöst på samhällskroppen.

I filmen sitter han med andningsmasken på och förklarar krig mot oss:

– Varför ska jag bry mig om icke funktionshindrade? Ingen jävel bryr sig om mig. Vi funktionshindrade är det okända. Vi är det mörka, det otäcka, det groteska och äckliga. Vi är ondska. Kan folk inte acceptera oss som vi är så kommer vi att utplånas av folk som tror att de strävar efter ljus.

– Men varför är det ont att vara funktionshindrad? undrar filmaren.

Blixtsnabbt svar:

– Fråga inte mig. Fråga din kultur.

Utilitarister – vars mål är att maximera lyckan och välbefinnandet och minimera lidandet i världen – är moderna nazister, trots att de bara vill väl. Eller med Adryans ord: ”Folk är rädda för biologisk underlägsenhet. Det är ett fascistsamhälle, vi alla är på något sätt fascister. För vi vill vara den där starka övermänniskan som inte har några brister alls. Då blir funktionshinderidentiteten ett allvarligt problem. Ingen i dag vill vara rasist. Men alla vill vara filantrop. Alla vill ta bort det sjuka.”

Vi skyr lidandet men att leva innebär också att lida. Woody Allen har sagt: ”Att leva är att vara lycklig”. Adryan Linden säger: ”Att lida och dö är mänskligt. De sjuka och döende är övermänniskor.”

Han gråter när han hör att man i Danmark hoppas att det sista barnet med Downs syndrom redan är fött, till följd av selektiv abort. Utilitaristerna ska jubla när alla föds friska med optimala förutsättningar. Men hur kommer det sig då att vi i ett rikt land som Sverige med materiellt välstånd och alla lemmar i behåll, ändå har bland den högsta självmordsstatistiken i världen och äter tonvis med antidepressions-medicin? Hur kan vi så säkert veta att förutsättningarna för välbefinnande är bäst om man är perfekt?

I år firar Charles Darwin tvåhundra år. Hans evolutionsteori hyllas som en obestridlig sanning och en av de största upptäckterna genom tiderna: den mest anpassningsbara överlever och mutationer – alltså defekter, enligt dagens forskare – är förutsättningen för evolution.

Om det är en evolutionsteknisk mening att ”defekta” barn blir till så mixtrar vi med hela vår existens genom att välja att inte sätta dem till världen.

”Paria” borde visas på tv, inte en gång utan en gång i veckan. Så att det till slut går upp för oss att vi i effektivitetens, perfektionens och godhetens namn håller på att spola ner hela vår existens medan vi envist kallar det humanism. Vi är ute på farliga vägar men utrotar alla som skulle kunna varna oss.