Körkorten går till dem som blundar och gasar ...

KOLUMNISTER

”Du kan parkera här.”

Jag vrider om ratten och svänger in, långsamt, smyger fram mot det vita strecket och hamnar nästan löjligt rakt. Vrider om nyckeln. Motorn tystnar.

Sekunderna går. Trafikinspektören bläddrar i sina papper. Harklar sig.

Nu händer det. Om fem sekunder har jag körkort. Tredje gången gillt.

– Du känns lite osäker, säger han, möter inte min blick. Du ser dig liksom omkring hela tiden när du kör. Som om du... oroade dig för något.

Som om?

Jag älskar attköra bil. Känslan av makt, ansvar, fart. Frihet, förstås. Men ja, jag oroar mig. För allt. Hela tiden.

Jag oroar mig för att krocka, med en älg, med ett träd, med en vägg, med en annan bil. För att dela väg med någon som hällt i sig några starköl men ändå bestämt sig för att köra hem från middagsbjudningen. Med någon som jobbat över och nu låter verklighet och dröm glida samman framför ratten. Jag oroar mig för vattenplaning, motorstopp, punktering, vingliga cyklister, fotgängare utan reflexer, lekande barn och trasiga bromsar. För att förlora mig i tankar, tappa fokus för en sekund och så plötsligt.

Det kan låta överspänt. Jag inser det. Men det är det inte.

Förra året var ett rekordår i Sverige. Bara 420 personer miste livet i trafikolyckor. Det jublas. Fantastiskt! Det lägsta dödstalet sedan 1945!

Jag skulle gärna glädjas, jag med. Men jublet fastnar i halsen.

För ändå: På ett år har 420 människor dött på våra svenska vägar. Förvandlats till siffror i statistiken. De har mött en död som inte syns, så förutsägbar och väntad att den knappt upprör oss. Fem döda i trafiken i midsomras. Jaså.

Som om det så uppenbart utsatta i att susa fram i en låda av tunn plåt skulle göra förlusten mindre, smärtan lindrigare för dem som blir kvar.

I hela EU var 2008 däremot inget rekordår. 39 000 människor dog i trafiken, kan man läsa i en rapport från Europeiska transportsäkerhetsrådet. Det är ett misslyckande.

År 2010 är målet att antalet förolyckade ska stanna på 27 000.

Bara.

För de 27 000 döda får man räkna med. De är vägarnas svar på svinn i butiken. Smällar man får ta. Nödvändiga offer för att vi ska kunna fortsätta leva den moderna livsstilen.

Jag oroar mig för allt. Ändå vägrar jag ge upp. Vägrar vara hon som alltid tigger skjuts, beroende av andras välvilja. Vill klara mig själv. Kunna åka på utflykt, hjälpa till att flytta, vara hon som ställer upp och skjutsar.

Så jag kör upp. Kuggar. Kör upp. Kuggar. Kör upp.

Därför har jag nyss parkerat framför Vägverkets lokaler. Tredje gången jag sitter här. Tredje gången jag får höra samma sak. Det osäkra intrycket, oron.

– Det är bara en känsla jag har, säger trafikinspektören. Att du inte är redo. Så det blir helt enkelt inget kort i dag. Hoppas att du förstår.

Jo. Jag förstår nu. Körkorten ska gå till de obekymrade. De som blundar och gasar.

Jag tar tåget hem.

ARTIKELN HANDLAR OM