Är tiden mogen för en tönt i politiken?

KOLUMNISTER

P

å hårsalongen där jag regelbundet får mitt hår klippt av en tuff blondin sitter en bild på Lars Leijonborg uppe. Ett signerat tackkort. Typiskt för en viss sorts man. För den där killen som vill vara snäll och poppis och följaktligen hamnar sist på alla poppis-listor.

I den årliga mätning Göteborgs universitet gör av politikers popularitet får Leijonborg stryk av såväl Al Gore som miljöpartisten Matz Hammarström.

Måste kännas tungt.

Jag föreställer mig snacket i folkpartiet: "Vad ska vi göra med Lars?" Ingenting fungerar. Vad ska vi hitta på? Han prövade ju med det där tjejprogrammet Silikon - och vad hände? Stryk igen.

Helt rättvist är det ju inte. Göran Persson har kramat bebisar i Aftonbladet och lekt med Kristian Luuk.

Lars svarade på en enkel fråga: Har du rakat pungen? Och så får han bara stryk.

(Fast hade han svarat ja, hade åtminstone jag varit lite, lite intresserad. Varför? Med vilket redskap?)

Rättvist är det inte. Men har man en gång löjliggjorts kletar det fast. Det Lars säger och gör blir med automatik töntigt.

Ändå finns det nu som alltid plats i svenska folksjälen för töntar. För närvarande heter de Sven-E, Jan-E och Olle. Brödratrion i Svartlien. Pistvakt heter spektaklet, just nu på turné.

Karaktärerna i Pistvakt är i själva verket parodier på män. De lär ha fötts någon gång 1996 efter att skådespelarna Tomas Norström och Lennart Jähkel i logen inför en föreställning av Rikard III en dag gnidit sina trinda bukar och sagt varandra som sanningen är, att de nog skulle ha svårt att få en roll i teveserien Baywatch.

De fick lust att göra en svensk variant, frågan var vad: "Bryggvakt" kanske? Eller "Rymdvakt"? "Dörrvakt"? "Spärrvakt"?

"Pistvakt" fick det bli, om tre hämmade hemmapojkar i en enslig skidort. Manusförfattaren Lars Lundström har berikat svenska språket med uttryck som "fjöla av" (lugna ner sig), "hojt" (brännvin), "mjörsken" (ur balans) och "pärsk" (skit).

Jag känner nu flera män som går och sprätter och säger "fjöl" av" åt varandra och fnissar. Som om de bara måste ta chansen att lufta något nedtryckt och manligt tölpigt inombords.

Den svenske tönten lever. Kan behövas, med tanke på att den mest hyllade fiktiva manliga karaktären just nu heter Tony Soprano. En fullblodspsykopat! En modersbunden yrkesmördare med panikångest - enormt populär.

I en av de fantastiska scenerna ur Soprano, slutscenen på avsnittet som sändes 11 mars sticker Tony Soprano ut till havs med en ny lyxyacht. Med armen om sin son styr han ut, med blicken mot fjärran. Han ser inte den lilla båten som hotar att kapsejsa i de väldiga svallvågorna efter honom. Två personer fäktar för sina liv,

medan Tony Soprano lägger på full gas. Det är en otroligt bra och stark bild av en sorts manligt beteende, även i

politiken.

Sådan är inte Lars, tror jag.

Hans stora problem är att ingen har en aning om vem han är. Det är bara ett år kvar till alla svenska politikers stora popularitetstävling, även kallad valrörelsen. Det ser rätt hopplöst ut för folkpartiet. En ny arbetsgrupp, ledd av ex-moderaten Mauricio Rojas, ska kläcka förslag om förnyelse med utgångspunkten att den gamla partipolitiken inte fungerar. Det är en otroligt viktig fråga hur politiken återigen ska bli en angelägenhet för de många människorna.

Men det nya måste formuleras av en människa - och personligheter byggs inte på en dag. Jag tror inte heller på allvar att tiden är mogen för en tönt i politiken.

Men vem vet?

Jag leker ofta med tanken att politiker skulle sluta gömma sig och i stället börja tala som de tänker. Alltså, tala som folk. Det skulle vara enormt spännande.

Så om Lars Leijonborg nu tycker jag varit flummig och orättvist kallat honom tönt, så säg det för Guds skull rent ut: Sånt pärskans sladder!

Fjöl" av!

ARTIKELN HANDLAR OM