Kungen på strippklubb det är nog en synvilla

KOLUMNISTER

K

ungen på horhus i ameri-kanska Södern? En advokat påstår det i en rättssal i USA. Personalen på klubben Gold Club har nämligen sagt till advokaten "svenske kungen" var där under OS 1996, eller om det nu möjligen var före, eller kanske efter.

Ursäkta, men jag har bott i USA, och få amerikaner vet var Sverige ligger, än mindre vad vår huvudstad heter. Hur sjutton kan de veta hur vår kung ser ut? Tillåt mig tvivla.

Några livvakter påstås ha uppgett att mannen de vaktade var just Sveriges regent, men vem vet om de talade sanning? Folk har utgett sig för att vara kändisar förut, om man säger så.

I slutet av 80-talet skrev jag om en kille som gick omkring i USA och sa att han var den svenska rockstjärnan Tommy Nilsson. Han gjorde sig till vip-gäst på olika klubbar, hans polare agerade livvakter. Han skulle till och med gifta sig med en kvinna i New York under sin falska identitet, jag pratade med kvinnan, jag har en bild på hennes brudklänning. Den riktige Tommy Nilsson hade inte en aning om detta. Vad är det som säger att kungen inte är utsatt för samma bedrägeri?

För övrigt; käre kungen, jag har också varit på strippklubb, inte tillsammans med några livvakter utan med min man. Jag skulle skriva en artikel om den svenska synden för tidningen Arbetaren, vi gick runt på alla snuskhak i Stockholm. Alla tog oss för civilpoliser.

Men OM det nu fanns någon på den amerikanska strippklubben som visste hur den svenske kungen ser ut, så behöver det ändå inte betyda att ryktet är sant. Folk ser i syne, tar fel på person, det vet jag bestämt - av egen erfarenhet.

För en tid sedan påstod en manlig författare att jag stod som pappfigur på Arlanda, något som författaren fann otroligt irriterande och gick ut i både press, radio och tv och kritiserade.

Visserligen är jag smal, men inte sju millimeter. Jag har aldrig varit i närheten av att vara pappfigur, vare sig på Arlanda eller någon annanstans. Däremot hade SAS en reklamfigur vid kiosken i inrikeshallen, föreställande en blond flygvärdinna i uniform. Kanske var det henne författaren såg, det var i vart fall inte mig. Detta hindrade inte

mediedebattens vågor att gå höga i frågan i veckor. Suck.

Sedan har folk sett mig ute i Stockholm, vänslandes med en viss minister. Suck igen. Alla redaktioner i Sverige visste plötsligt att vi hade ihop det. Ryktet gick i månader, och till slut kunde en av skvallerblaskorna inte hålla sig.

För en tid sedan berättade emellertid Norrländska Socialdemokraten i Luleå, min gamla arbetsplats, hur det egentligen ligger till. De publicerade namn och bild på ministerns riktiga flamma och berättade hela historien om hur de träffades. Kvinnan är i min ålder, blond och pratar norrländska, men är betydligt kortare än jag.

Så var det, alla ni som såg mig med ministern. Ni tog fel på person. Vad är det som säger att de amerikanska porrklubbsarbetarna skulle ha bättre syn än vad ni hade?

Sedan har vi uppgiften att kungen inte gav tillräckligt med dricks efter ett restaurangbesök i Saint-Tropez, ett påstående som måste vara senaste halvårets största pseudohändelse. So what, om det nu är sant? Jag kan raskt erkänna att det inträffat ungefär femhundra gånger att jag inte givit mer än fem spänn i dricks. Och vad är det som säger att den thailändske kyparen talar sanning? Hans utspel kanske är ett listigt sätt att skrämma svenskar till att ge mer dricks så här inför turistsäsongen. I så fall har han ju verkligen lyckats. Vart har källkritiken i media tagit vägen?

För övrigt: på måndag är det debatt på Publicistklubben i Stockholm, temat är "Bimbos och Gubbjävlar". Eftersom så många har frågat så vill jag bara meddela följande: I sak tycker jag att Jan Guillou har alldeles rätt.

ARTIKELN HANDLAR OM