En viktig glimt av kontakt i Nordkorea

KOLUMNISTER

D

et var efter midnatt i Pyongyang, jag satt och stirrade på min dator och han lutade sig mot ett bord, vit i ansiktet. Mister Kang var trött.

- Varför arbetar du på natten, frågade han.

Tidningen kommer ut varje dag.

- Varför det?

Ja, tänkte jag, och vad skriver jag? Ingenting har jag egentligen sett eller begripit av Nordkorea.

Jag sa: gå hem du.

Mr Kang log uppgivet. Han måste bevaka att jag kom i säng. Hela dagen hade han ränt efter mig, en av de 75 journalister som för tre veckor sedan släpptes in i Nordkorea i sällskap med Göran Persson.

Ungefär 25 nordkoreaner var våra "guider", alltså vakter. Stanna här, sa de när vi kom till hotellet. Vi sprang ut.

Och de efter.

Inte för att där fanns mycket att se. Tomma gator. Ingen som arbetade. Inga parkbänkar. Enstaka människor som tycktes på väg någonstans, men vart? Gradvis gick det upp för mig att Pyongyang är en kuliss, en teaterföreställning, om än bristfälligt regisserad. Varor hade ställts ut i ett annars tomt varuhus. När jag tittade in en andra gång, med en protesterande mr Kang i hälarna, stod samma personer kvar tysta vid samma diskar och spelade kunder.

- Alla varor här är gjorda i Nordkorea, sa Kang med en flott gest, men jag såg att han var djupt generad.

Kang var den ende person jag fick kontakt med i Nordkorea. Eller försökte få kontakt med. Landet har varit stängt sedan 1948. Vi kan omöjligen ha samma referensramar. Ändå är våra samtal det jag vill minnas, för att ge någon mening åt mitt besök.

- Vad skriver du, frågade han.

- Att den här affären är på låtsas, sa jag.

Nytt generat leende.

Jag visade bilder på mina barn för Kang. Nästa dag blev han själv förtrolig. Han hade vägrat att bli läkare som sina föräldrar, sa han, och istället studerat arabiska. Han hade två barn varav den äldste måste återupprätta familjeäran och läsa medicin. Om den förbannade ungen bara kunde läsa sina läxor ordentligt.

Kanske var detta sant. Kanske talar Kang svenska och kunde läsa mina texter. Allt är möjligt i Nordkorea.

Mina nordvietnamesiska journalistkolleger sa ingenting. De bar svarta slitna kostymer och filmade med åldrade knattrande åbäken med riktig film i. Lät som gräsklippare.

Mina västkolleger ur världspressen, nästan alla män, delgav varandra pessimistiska analyser av det hopplösa läget. Ett fiasko, sa en amerikan om Perssons besök. NOLL resultat, pustade en tysk. Varför ska väst fortsätta hålla Kims skräckvälde under armarna? Varför ens resa hit?

Allt tycktes de veta, konstigt, de hade sett lika lite som jag.

Nordkorea lämnar mig ingen ro.

I torsdags såg jag i TV 2 en dokumentär av brittiska Channel Four, smygtagna bilder av magra och toviga barn som försiktigt plockar smulor från gatan för att överleva en timme till, en dag till. Den tvärsäkre reportern sade sig veta att barnen svälter och EU:s bistånd göder militären och att "västvärlden kryper av rädsla för Kim Jong Il".

Bevis saknas.

Filmen talar till känslorna, men har samma allvarliga brister som den från 1995 om Kinas barnhem. Vi visades ett döende spädbarn, en flicka, men fick inga fakta. Hade hon verkligen svultits ihjäl i enlighet med en utrotningsplan upprättad av kinesiska regimen? Eller hade hon aids?

På väg till flygplatsen insisterade Kang på att jag skulle byta plats till den bredvid honom. Vi skämtade, och han frågade viskande: har du en politisk åsikt?

Kanske var frågan ämnad för ett papper med mitt namn på som ska läggas i ett register. Det spelar ingen roll.

Jag menar att det fanns en glimt av kontakt mellan oss. Att det betydde något och var bland det viktigaste som hände i Nordkorea 2 och 3 maj 2001. Viktigare än de tre artiklar jag skrev var samtalen med en man som växt upp i tron att sådana som jag vill störta hans land. Det finns en liten, liten möjlighet att hans världsbild rubbats i marginalen, eller att ett frågetecken smugits in. Möten mellan människor är viktiga.

Det är det enda jag vet.

ARTIKELN HANDLAR OM