Mankell skrattar man inte åt – det är roligt

KOLUMNISTER

Spermaharen driver med Henning Mankell och han blir jätteupprörd.

Det är roligt.

Goda, självgoda människor kan också vara farliga.

Jag bränner på i 176 kilometer i timman för att jag har bråttom, inte för att jag är nån slags rebell. De andra trafikanterna på E20 mot Strängnäs förstår det och flyttar sig och jag tackar dem med hjärtat, blinkern och handen. Ingen med "vägrens-körning bestämmer jag"-klistermärke på bakrutan blockerar. Vi samarbetar, allt flyter, vi minimerar riskerna tillsammans, inga poliser, bara vinden i håret och Sahara Hotnights i CD:n och älskling bredvid (hur blev hon indragen i den här vansinneskörningen, undrar ni, men det tänker jag inte berätta, vi låtsas helt enkelt att hon är oskyldig och att jag är boven i dramat).

"Vägrenskörning-bestämmer-jag"-människan är höga på sin egen självgodhet, de vet vad som är bäst, de kör 110 mitt i vägen, de följer lagen, de är bortom allt klander.

De är livsfarliga. Det är såna bitterhattar som kan tvinga mig till en panikbromsning som leder till rubriken BARNFAMILJ I DÖDSKRASCH PÅ E20 i Strengnes Tidning.

Om jag överlever får jag skulden. Det är rätt. Jag är skyldig. Men hur är det med vägrenskörning-bestämmer-jag-mannen? Han vägrade flytta på sig. Han följde lagen. Han går fri. Men är han fri?

De populära TV-komikerna Killing-gänget skojar med storsäljande författaren Henning Mankell på deras humor-nätsajt Spermaharen.

"Jag exploaterar jorden, jag utnyttjar den billiga arbetskraften, jag skjuter utrotningshotade noshörningar, äter fridlysta sköldpaddsägg och gör askkoppar av elfenben. Sen knullar jag allt som rör sig och köper allt jag pekar på", "berättar" författaren Henning Mankell i det fejkade reportaget från Afrika. Och:

"Vuxna män (alltså inte barn) tvättar min penis i åsnemjölk varje morgon. Det håller mig ung och bevarar min penis len".

Hoho! Det är superkul. Framför allt det där " inte barn". Jag, och alla under 35 år jag känner och 500 000 hängivna Killing-fans, skrattar hela långa sommardagen.

Det verkar cyniskt. Hur kan vi skratta? Hur kan man driva med honom? Vad har han gjort för att förtjäna det? Vad är vitsen med satir utan mening?

Kommissarie Wallanders skapare är ju god. Han är jättegod. Mankell skänker pengar, han bor i Moçambique, han driver teater, han är vänstersympatisör, han är gift med Ingmar Bergmans dotter, han är duktig. Han är killen hela dagen.

Vi vet allt det där. Vi skrattar i alla fall. Bara för att. Och skäms lite. Först när Mankell, istället för att ignorera tramset, säger så här i Aftonbladet slutar vi att skämmas:

- Jag lever ett liv därnere där min bästa vän, en journalist, blev mördad för ett halvår sedan. Han försökte berätta sanningen, han hade mod, han var satirisk ibland, och så ser man sådan här jävla skit. Då undrar man vad de här människorna lever i för verklighet.

Där har vi det.

Mankell är höjd över all misstanke. Det anser han själv. Han visade sig vara pompös. Man får inte driva med Mankell. Man får bara driva med människor som anses onda. Vad som är ont och gott definieras av ett komplicerat nät av moraliska och politiska människors åsikter.

Men vi v e t att det inte behöver vara så. Vi har sett Björn Rosengren gå på porrklubb, vi har sett Jesús Alcalá i domstolen, vi har sett Mikael Olsson och Maria Curman få sparken från SVT, vi har sett Israels premiärminister Ariel Sharon mörda palestinier medan DN klappar händerna och vi har sett - nåja - Bill Clinton bli avsugen i Vita huset. För att ta vilda exempel.

Vad begär ni? Vad får er att tro att vi kommer att ligga efter er på motorvägen om ni inte ens flyttar er lite, om ni inte ens kan reflektera det minsta över er egen självgodhet medan vår "verklighet" ifrågasätts och anses tom.

Vi vet att vi inte är lika fina som Mankell. Vi kör för fort. Men vi är inte hållningslösa utan ifrågasättande. Och vi tänker fortsätta skratta, alltid! Annars kvävs vi av den politiskt korrekta godhet som följer lagen, går fri men som inte är Lasse Berghagen på riktigt.

ARTIKELN HANDLAR OM