Att ingå – och utgå – livets förhållanden

KOLUMNISTER

Från tonåren och – numera – långt uppe i åldrarna, är vi i vår del av världen upptagna av söka/mötas/skiljas. Av hjärta/smärta. Kärlek/svek.

Tonårstiden är ett enda långt – och ofta sårigt – utforskande av den egna personens ”värde” på den ”marknad” där formandet av självbilden, osäkerheten kring och upptagenheten med utseende, otillfredsställd ömhetstörst och sexuellt uppvaknande sätter djupa spår och ger upphov till många sår.

Numera ”stadgar” vi oss inte efter detta, utan vi ingår – och utgår – i diverse förhållanden av varierande karaktär, särbo, sambo, delbo, ”sällskap”, ”bara-sex” och – jag höll på att glömma! – äktenskap. Av vilka hälften slutar i skilsmässa. I dessa skilsmässor och förhållanden ”deltar” barnen och ungdomarna som ofrivilliga statister. Berörs djupt.

Med andra ord, vårt samhälles arrangemang kring sexualitet, samlevnad och familj är fullt av osäkerhet, uppbrott, utsatthet. Och statt i kolossal förändring.

Jag funderar på detta sedan jag återvänt från Calcutta, jättestaden i Indien, där jag sammanträffat med författare, feminister och aktivister av olika slag. Häpen informeras jag om att ännu i denna dag gifter sig över 90 procent (några av mina uppgiftslämnare säger 99 procent) av alla indier – från enklaste bynivå till storstädernas överklass – på arrangerat vis. Det vill säga föräldrarna kommer överens om att de respektive parterna passar varandra – ”kastmässigt, ekonomiskt, kulturellt, mentalt” – och sedan träffas de unga tu.

Hur många gånger, om på egen hand och vad som då utspelar sig varierar förstås. Vi talar om en miljard människor! Det anmärkningsvärda är att en stor del av mänskligheten befinner sig helt utanför, ja bortanför det som i våra liv är så centralt, det som hos oss närapå har ersatt religionen: att hitta den Rätte, att Finna Den Stora Kärleken.

En stor del av mänskligheten har aldrig hoppat på det tåget, utan vinkat när det åker förbi. En stor del av mänskligheten menar att Familjen – släkten skulle vi kalla det här, eftersom begreppet ”familj” hos oss är så begränsat – är viktigare.

Släkten tillfredsställer ens behov. Släkten i sin helhet är ens förpliktelse. Äktenskapet är bara en del av denna större grupptillhörighet.

Först reagerar jag på västerlänningars reflexmässiga vis. Individen, förverkliga sig själv, förtryck, valfrihet är orden med vilka jag bygger mina förutsägbara argument. Men sedan undslipper mig lite mer ”förbjudna” tankar. Som ”Oh, så skönt!” De slipper allt det där, att våndas och skämmas, trängta och misslyckas, såras och längta. De slipper alla de svek och uppbrott och det sökande på ”sexualitetens marknad” som nu blivit allt fler svenskars (och allt längre upp i åldrarna) – vardag. ”Vilken befrielse!”

Men eftersom mina värdar är välutbildade feminister, vågar jag mig på en djupare efterforskning av villkoren för detta. ”En miljard människor kan inte leva i frid och fröjd”, invänder jag. Olyckliga äktenskap måste existera. Otrohet, sex utanför äktenskapet. Vart vänder man sig i ett land där detta är tabu, där det inte finns en ”öppen marknad”, speciella barer, kaféer och dansställen designerade för detta?

Då kryper sanningen fram. I Indien utspelas otroheten och övergreppen ofta inom familjen. Farbroder med brorsdotter, hustru med svåger. Och så vidare. Sexuella överträdelser i lönndom. Förfärad understryker jag att detta i mitt samhälle ses som det lägsta, mest förbjudna.

Nu är det förstås dags för mig, upplysta västerlänning, att klappa mig för bröstet och säga ”vi lever i den bästa av världar”. Men jag tvekar. Det finns värdefulla sidor i båda systemen. De har trots allt en tillhörighet och stabilitet vi saknar.

Och hur som helst är det nyttigt att upptäcka att det som vi här ser som universellt, ja en livets lag, av många (fler än vi!) upplevs på ett annat vis.

ARTIKELN HANDLAR OM