När dansken styrde nordiskt samarbete

KOLUMNISTER

I Erikskrönikan från 1300-talet heter det om Birger jarl, "Han lät bygga Stockholms stad". De första dokumenten där Stockholm omnämns är från 1252, vilket vi stöder oss på när vi firar 750-årsjubileum.

Bland de gångna årens episoder tänker jag särskilt på Stockholms blodbad.

På den välbelägna holmen mellan Saltsjön och Mälaren växte en handelsplats upp, centrum för ett splittrat rike. Birger jarl hade gift sig med en syster till kung Erik Läspe och Halte (möjligen liknade hon inte sin bror). Birger gjorde upp med kyrkan och såg till att sonen Valdemar blev kung men pappa var rikets verklige styresman.

Under dunkla århundraden fördes krig mellan svenskar och danskar. Sommaren 1471 låg danska flottan utanför Stockholm, trupper landsattes och det blev strid på nuvarande Norrmalm, slaget vid Brunkeberg.

De slogs på två ställen, Kungsgatan och Centralstationen, om ni förstår vad jag menar. Sverige vann och fiender drunknade i Strömmen när de försökte nå sina fartyg och en bro som svenskarna huggit sönder rasade.

Dock var det inte bara en strid mellan svenskar och danskar, eftersom en del svenska adelsmän tagit danskarnas parti och båda sidor använde tyska legoknektar.

Det var mycket tyskt intresse för handeln här, länge var hälften av rådmännen tyskar, de hade en egen kyrka jämte krogar med namn som Zum Franciskaner och än finns Tyska brinken.

Slaget på Brunkebergs ås fick som följd Stockholms blodbad 1520.

Kung Kristian II av Danmark, i Stockholmstrakten kallad "tyrann", hade valts till kung även i Sverige under dessa tider av omstritt nordiskt samarbete. Han allierade sig till exempel med den hårdföre och förmögne katolske ärkebiskopen Trolle, som kallade sina motståndare kättare, vilka i Guds namn borde avrättas.

Mot danske kungen och hans allierade stod anhängare till den nyligen avlidne Sten Sture den yngre och hans änka Kristina Gyllenstierna. Hon tvingades kapitulera och fängslades när danske kungens flotta anlände via Oxdjupet och Vaxholm till Strömmen.

Mellan 80 och 100 män dömdes till döden och halshöggs utan tidsspillan den åttonde och nionde november på Stortorget, där blod rann längs gatstenarna. Liken brändes följande lördag på ett stort bål på Södermalm.

Allmogen gjorde uppror i Östergötland och Småland. Dalkarlarna menade att det var "ynkedom" att ingen mäktig man åtar sig att straffa sådana fiender som "hit in i riket komne äro, mörda, bränna och röva".

Sedan kom den mannen, Gustav Eriksson Vasa. Han lånade pengar av Hansan, "Lübeckarna", talade till allmogen på marknader och kyrkbackar och åkte skidor i Dalarna. Ett nytt kapitel i Sveriges historia inleddes.

Från 1600-talet, vår storhetstid, erinrar jag mig helst poeten Lasse Lucidor. Han fick sitta i en svinkall fängelsecell en hel vinter i källaren under slottet sedan han skrivit ett ironiskt bröllopskväde till en adelsman som inte hade humor.

Ändå skrev han:

"Skulle jag sörja då vore jag tokot fastän det ginge mig aldrig så slätt".

Liksom Bellman ett århundrade senare drev han omkring i Gamla stan, Klockgjutargränd, Svartmannagränd, Kornhamnen, Skeppsbron. På krogen Fimmelstången, Kindstugatan 14, alldeles vid Tyska kyrkan, stacks han ner onsdagskvällen den 12 augusti av löjtnant Storm under ett bråk och dog samma natt.

Jag betraktar Bellman på Sergels teckning "vid morgonsupen", käpp i hand, sorgsen uppsyn. Han skrev sina visor inte bara med motiv från Gamla stan utan också från omgivningarna, Djurgården, Hjorthagen, Essingen, då kallad Hessing-ön.

Bellman uppmanades skriva sin självbiografi men tyckte inte han hade mycket att berätta så det blev bara några sidor. Men han börjar fint: "Jag är en herre av mycket liten djupsinnighet och frågar ej efter om solen rör sig eller jorden axlar sig."

Nu tittar jag ut genom mitt fönster mot fjärden och ser ett vitt, vackert, äldre passagerarfartyg passera. Så trevligt: det är Birger Jarl med kurs mot Oxdjupet.

Gunnar Fredriksson