Min ungdoms fyrar blir minnesmärken

KOLUMNISTER

Jag läste nyligen i Aftonbladet att 24 svenska fyrar ska klassas som kulturminnesmärken.

Särskilt nu på sommaren när många vistas längs våra kuster är det lätt att glädjas åt ett sådant beslut. Men det är under de mörka vinternätternas busväder som våra fyrar gjort sina

främsta insatser.

Fyrskeppen drogs in och ersattes ofta med kasunfyrar. Sedan kom satellitnavigeringen och många gamla fyrar, dock inte alla, har blivit museiföremål eller vandrarhem, fast de kanske kunde behövas för fritidsseglarna.

Generaldirektörer från Riksantikvarieämbetet, Fastighetsverket och Sjöfartsverket träffades på Kullens fyr och valde ut de fyrar som blir kulturarv.

Från Kullen, högt uppe på en klippa, kan man vid klart väder se Lappegrundets fyr på danska sidan, där det förr låg ett fyrskepp. Man kan spana upp emot Morups Tånges praktfulla vita fyr utanför Falkenberg.

Här har jag upplevt Hallands kust i sommarsol men också under en nordvästlig kuling i februari, tills vi hissade lotsflagg i gryningen vid Vinga fyrskepp. Där ligger nu den fyr som kallas Trubaduren efter Evert Taube.

Mitt perspektiv är inte generaldirektörernas utan min barndoms och ungdoms fyrar betraktade från en koleldad ångare, därtill en del senare seglingar.

Pater Noster och Måseskär blir minnesmärken. De tonade bort i diset den gången året efter kriget när vi styrde upp mot norska kusten, ännu med livbåtarna klara och utsvängda, på väg mot Grangemouth i Skottland. Trälasten från Kramfors doftade Norrland ända in i den grå kolhamnen.

Den karakteristiska stålkonstruktionen Måseskär byggdes 1865 av fyrbyggaren Nils Gustaf Heidenstam, far till skalden. Han konstruerade också Sandhammarens fyr, som inte är med på listan, dock sköter folk på Österlen om den ändå, om jag känner dem rätt.

Men Utklippan är med, en av Östersjöns högsta, utanför Blekinges sydostliga udde Utlängan. Ännu högre är fyren på Ölands södra udde, Långe Jan. Den är vacker men sedan länge bara ett minnesmärke, eftersom fartygen nu pejlar fyren Ölands södra grund några distansminuter ute i Östersjön.

Hävringe, som vi angjorde på väg in mot Oxelösund, finns inte med. Då fick man lots vid Hävringe fyrskepp, nu ersatt fast på en något annan position av en fyr som heter Gustaf Dalén efter vår klassiske fyringenjör.

Också Almagrundets fyrskepp sydost om Sandhamn har dragits in och där står nu en praktfull röd kasunfyr som seglare i Stockholmstrakten känner väl till.

Jag minns att vi ankrade där ute i tjocka på väg till Stockholm med kol från Gdansk. Jag gick ankarvakt och ankarspelet luktade dy från många havsbottnar. Plötsligt halv fyra på morgonen lättade tjockan, det blev alldeles klart och jag hörde slamret i sommargryningens egendomliga akustik när andra fartyg började hiva hem sina ankare.

Landsorts gamla fyr är väl redan ett kulturarv. Till min glädje omhuldar generaldirektörerna också Söderarm, som Finlandsresenärer kan se om de har sinnesnärvaro att titta ut. Men hur går det för den märkliga Tjärven i Ålands hav, som ser ut som ett hyreshus?

Vackrast längs Norrlandskusten är nog Högbonden, där den höga kusten stupar, och den är med på listan. Under lugna ljusa sommarnätter är vattnet på Bottenhavet vitt som mjölk men det såg vi inte förrän Harry Martinson beskrev det.

Längst upp på svenska sidan ligger Rödkallen, som ska bevaras. Det är också en gammal lotsplats och här var jag med en gång på väg in till Luleå med en kokslast.

Vi gick genom det smala Tjuvholmssundet och in på den stora fjärden och förtöjde vid Svartön nära malmkajen, med fin utsikt mot stan.

En morbror till mig, befälhavare på en annan ångare, berättade från krigsåren att en tysk flykting kom upp ur kolboxen under resan. Han hoppade överbord i Tjuvholmssundet och simmade i land, kanske för att undkomma även den svenska polisen.

Någon borde skriva en roman om honom.En tysk flykting kom upp ur kolboxen...Han hoppade överbord i Tjuvholmssundet och simmade i land.

Gunnar Fredriksson