Fotboll lär unga om demokrati

KOLUMNISTER

Det var dagen före VM-finalen mellan Brasilien och Tyskland. Jag befann mig på Örsholmens IP i Karlstad, i samspråk med Allan Jonsson, legendarisk idrottsledare (OK Tyr) och sportchef på Värmlands Folkblad.

Jonsson prisade Aftonbladet för att tidningen inte glömmer Degerfors. Jag trodde han avsåg det klassiska fotbollslaget, men det var det inte. Jonsson tänkte på järnverket och på dess onödiga och oförsvarbara nedläggning. Bra krönika av Rolf Jansson på ledarsidan i dag, sa Jonsson.

På Örsholmen arrangeras Lilla Sverige-cupen. Jag hade sett ett av Brommapojkarnas P91-lag spela oavgjort, 1-1, mot FBK 91, ett resultat som nog var rättvist. De stötte på patrull mot Torslanda, och sedan, i B-finalen, förlorade de på straffar mot Skoghall - det stod 1-1 i full tid.
Fotbollen förtjänar vartenda öre den får; den är i själva verket värd mer, avsevärt mer

Pojkarna skötte sig bra, men de nådde inte ändå fram till kaklet, den här gången.

Det var här på Örsholmen jag på nytt fick bekräftat vad jag länge hävdat i diskussioner med Lennart Johansson, Lars-Åke Lagrell, Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck men inte fått fullt gehör för: Stockholms viktigaste lag heter inte Hammarby, inte Djurgården och naturligtvis inte AIK. Stockholms viktigaste fotbollslag är inte heller Bosse Ringholms Enskede utan - IF Brommapojkarna, BP.

Inte nog med att BP:s representationslag under våren gjort sig gällande i Superettan. BP har dessutom ett damlag i division III. Ännu viktigare är ungdomsverksamheten.

BP har 175 lag med ungdomar från juniorer till pojkar och flickor som är födda 1994 eller tidigare. Man behöver inte vara president i Uefa för att förstå vad det kräver i fråga om organisation, planering och ledarinsatser för att hålla denna apparat i gång.

Det handlar om stordåd. Mer än 3 000 ungdomar tränar två, tre gånger i veckan och hålls i gott fysiskt trim. De blir så starka i kropp och själ att de utan större problem härdar ut även de dagar arbetet i skolan är krävande men inte särskilt stimulerande.

Mer än så: ungdomarna lär sig samtidigt att fungera tillsammans, i grupp. Läkarsöner från Ålsten tränar, spelar och umgås med arbetargrabbar från Hässelby.

De skolas, högtidligt uttryckt, i demokrati, i att ta hänsyn och att förstå att laget klarar sig bäst om alla, inte bara några få, bjuder till och gör så gott de kan. Bättre social fostran har jag svårt att tänka mig.

Fotbollen får en och annan miljon i bidrag från samhället, staten och kommunerna. Mindre i Stockholm än på andra håll. Det är väl använda pengar.

Fotbollen förtjänar vartenda öre den får; den är i själva verket värd mer, avsevärt mer. Det borde politikerna kunna tillstå öppet utan att flacka med blicken.

Ja, jag vet att fotboll inte är hela världen. Det finns bandy också. Och golf håller på att bli en sport att räkna med. Men störst av alla sporter är fotbollen, vilket väl bevisas av det breda folkliga intresset även för tv-sända matcher som den mellan Turkiet och Sydkorea i fotbolls-VM. Och vad om inte tro, hopp och kärlek förklarar att 13 292 personer betalar för att se Helsingborg ta emot AIK? Men störst i Stockholm är BP som fyller 60 år i år. Grattis, ordförande Ola Danhard.

Till den som nu kommer sättande på fula fötter och hävdar att jag skrivit denna hyllning till fotbollen och BP därför att min son Adam tillhör BP:s styrelse och för att sonsönerna Sebastian och Kasper spelar för klubben vill jag säga två saker:

1. En gång på tidigt sextiotal spelade jag vänsterinner med Gunnar Nordahl som center i KBK:s senior-B-lag.

2. Välkommen till den djupa värmländska skogen så ska jag spöa skiten ur dig!

Trevlig sommar, för resten!

Rolf Alsing