En preposition som har blivit på

KOLUMNISTER

Nyligen såg jag denna rubrik på en löpsedel: 41-ÅRIG KUND GREPS MED KONDOMEN PÅ.

Därvid tänkte jag inte så mycket på hans antydda aktivitet, som i Sverige lär vara brottslig, utan mer på ordet "på".

Det är en preposition som jag tror har fått ökad utbredning i svenska språket.

Detta ord har ibland en särskilt markant innebörd: man har nånting PÅ. Formuleringen erinrar om en dikt av Hjalmar Gullberg.

Den lilla diktsamlingen "Ensamstående bildad herre" handlar om den prudentliga adjunkten Örtstedt, som bor i ett hyresrum. I rummet ovanför bor en man, vars golv är adjunktens tak, och denne rumsgranne kommer ibland hem sent på natten:

"... från pokal och mö

hem i sin bostad ovanför adjunkt

Ö."

En natt hör adjunkt Ö att mannen där ovanför uppenbarligen vräker sig i sängen och släpper en sko i golvet, varefter adjunkten sömnlös förgäves väntar på den andra skon.

"Ej värsta oljud skulle Örtstedt så

ha stört som denna uteblivna ton.

Herrn sov däruppe (man kan lätt förstå

i vilket tillstånd) med den andra skon

på."

Här bildar detta lilla ord en särskild versrad.

Jag inser att det kan verka tokigt att skriva en hel kolumn om ordet "på", men det är ju sommar och ibland fastnar vi språkarbetare för egendomliga detaljer.

För en del år sedan läste jag en intervju som en nöjesjournalist (jag har glömt vem) gjorde med en strippa, på den tiden kallad strip-tease-dansös. Innehållet var nonsens men jag minns en mening: "Det enda hon hade på var radion."

Ordet "på" är på frammarsch. Det kan gälla även engelska språket, där "på gatan" korrekt bör heta "in the street", fast den amerikanska varianten "on the street" håller på att slå igenom även i Storbritannien. USA stärker sin ställning. Säger ni på eller vid vägkanten?

När mitt tunnelbanetåg stannar vid en station kommer regelbundet ett antal ungdomar ombord, varefter samtliga tar upp sina mobiltelefoner och säger: "Nu sitter jag på tunnelbanan."

Detta kunde betyda att de sitter på själva banan, alltså på rälsen, eller kanske på taket, fast de i själva verket sitter i vagnen. Jag tror de flesta säger på flygplanet, på bussen och på tåget, dock säger vi än så länge i bilen.

För övrigt undrar jag varför man säger "nu kommer tunnelbanan", när man menar tåget.

Men numera säger vi ju också till exempel på rummet, på slottet, på finansdepartementet, på krogen, på toaletten, fast vi menar inne i och inte ovanpå.

Jag läste i Aftonbladet att Jamaicas lokalbefolkning är benhård på att det ska heta "i Jamaica" och inte som turister säger "på Jamaica". Vi säger naturligen på en ö men invånarna tycker att deras ö verkar mindre om man säger på.

Nog säger vi på Irland och även på Grönland, som är mycket större, och inte ens gotlänningar skulle komma på idén att säga i Gotland.

Detta erinrar om Österlen, där jag har mina rötter. Om dess gamla fiskelägen säger vi enligt tradition på Brantevik, på Gislövshammar, på Kivik, liksom man säger på kusten. Däremot heter det i Simrishamn.

Grundbetydelsen av på är rimligen ovanpå. Men ordet har brett ut sig i olikartade sammansättningar, till exempel på 60-talet, på rutin, på hugget, på rymmen, på jävelskap, på skoj, på allvar, på örat, på smällen, o s v.

Man ger exempel på något, det heter dra på, tutta på, påtala, påtänd. Vi kan gå på något men den frasen är ju dubbeltydig.

Däremot inser jag att min association till påfågeln är tokig, liksom till den franska staden Pau (uttalas på), där Jean Baptiste Bernadotte, senare kung Karl XIV Johan, föddes.

Man kan fråga sig vad det är för mening med att dribbla med språket på det här till synes så töntiga sättet, även om det är sommar. Kanske kan det vara lärorikt att pröva och ibland även tvivla på våra märkvärdiga lekar och spel med språket samt att på lediga stunder träna språkörat.

Det kan man göra även när man håller på med andra sysselsättningar och inte bara när man har, förlåt, datorn på.

Gunnar Fredriksson