Skitsakernas tyranni styr i svensk politik

KOLUMNISTER

Vem äger cykeln som Göran Persson utnyttjade vid nyckelbensbrottet på Harpsund? Cyklade han verkligen i tjänsten? Vem var det som styrde cykeln när olyckan var framme: statsministern, partiordföranden eller privatpersonen Persson?

Persson har de senaste dagarna tagit smärtstillande medel för att orka med sitt program. Men i vilken roll äter han medicinen? Är han statsminister och i tjänst hela tiden? Varför får vi inte veta vem som betalar Alvedon-pillren? Det är väl inte skattebetalarna?

Frågor, frågor, frågor.

Här finns mycket att göra för Sveriges Radios Ekoredaktion som förstår både att allmänheten har rätt att veta och att ingen ”expert” är mer oberoende än den moderate partigängaren Peter Egardt.

Att kritiskt grans-ka den politiska makten är ett av Ekoredaktionens mest angelägna uppdrag.

Vem vet, kanske kan professor Olof Pettersson sno ihop en debattartikel om Perssons uppenbara missbruk av Harpsundscykeln åt Dagens Nyheter?

Säkert skulle Petterssons vänner inom näringslivsanknutna Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), Handelskammaren i Stockholm och DN:s ledning samt den allestädes närvarande miljardären Gustaf Douglas uppskatta det.

Och lite publicitet för statsvetare i Stockholm behövs för att i någon mån balansera den där Sören Holmbergs och de andra göteborgarnas övervikt i debatten.

Självklart finns det skäl för moderaternas Per Unckel, Egardts kompis och ordförande i riksdagens konstitutionsutskott, att fördjupa sig i frågorna och skyndsamt slå ned på allt som är kriminellt och luktar maktmissbruk. Ett extraordinärt möte mitt i sommaren med KU skulle alla gånger framkalla rubriker.

Skitsakernas tyranni råder i svensk politik, skrev författaren Anders Ehnmark häromåret apropå en affär som inte var någon affär (Expressen 17/2 1998). Han hade rätt då, och han har rätt nu.

Skitsakernas tyranni råder i politiken men dessvärre också ofta i tongivande medier. Huvudsak görs till bisak, samtidigt som bisaker, ibland rena skitsaker, dras upp och ges enorma, för att inte säga absurda proportioner.

Ekoredaktionen visade med berättelsen om Persson och flygresorna att den behärskar konsten att dramatisera och personifiera futtigheter så att de verkar handla om något av yttersta vikt för land och folk.

Men det är inte bara journalisternas fel att press, radio och tv tidvis präglas av skitprat om skitsaker, att de stora och viktiga frågorna (sjukvården och sjukskrivningarna, segregationen, utförsäljningen av svenska företag, kriget i Mellanöstern, EMU) förpassas till marginalen. Politikerna har själva en stor del av ansvaret.

Regeringen möter ingen effektiv opposition i sakfrågorna. Debatten trivialiseras, konflikterna döljs. Vänster och höger flyter samman, när partierna blir allt mer oförmögna att formulera och klargöra motsättningarna i samhället.

Till slut har det blivit svårt även för de politiskt aktiva att upptäcka och förstå var skiljelinjerna går.

Alltför mycket av den politiska energin investeras då i stället i försök till karaktärsmord på motståndarna.

Likt medierna föredrar partierna det enkla framför det komplicerade, särskilt i valtider. Partigängare läcker direkt eller indirekt via ombud, ett pr-bolag till exempel, förmodat chikanerande uppgifter till någon redaktion och spelar aktivt med när föreställningen börjar.

Det gäller att utnyttja chansen att skada motståndaren genom att medverka till att hans eller hennes karaktär och heder ifrågasätts. Ett personangrepp, förklätt till moralisk tillrättavisning, kan sitta fint.

Ena dagen Göran Persson, andra dagen någon annan. Blir det Rosengren eller Mona Sahlin härnäst?

På ett sätt är Ekoredaktionens satsning på Persson och flygresorna intressant: Som symptom på en sjuk tendens i politiken och medievärlden.

Rolf Alsing