Fem veckor av mitt liv försvann på semestern

KOLUMNISTER

Kommer hem från semestern och finner att jag är bortglömd. Fyra kuvert till mig i brevlådan. Fyra sketna bankkuvert på fem veckor. Ingen skriver längre till mig.

Inga räkningar heller.

Inga lönebesked.

Min post har varit lagrad. Skulle ha burits hem till mig. Dessa fyra kuvert är allt jag finner. Letar överallt och tittar till och med under bastmattan i loftgången.

Ringer postkontoret och det är Lindell som svarar. En kille att lita på. Släpigt södertugg. Vet allt om post. Lindell letar. Men nej, ingen post till Weigl. Om den funnits hade han hittat den.

Jaha, men hallå? Går brev upp i rök? Försöker intala mig lugn. Jag finns.

Det är uppenbart att jag existerar, och vem ska jag egentligen vara förbannad på, en brevbärare jag aldrig sett, en postgeneral vars namn jag glömt, privatiseringarna..?

Inte Lindell i alla fall. Han är deltagande även nästa dag. Men fack 33 är tomt. Sorry.

Lindell säger att sommarvikarierna verkar bra i år. Pålitliga. Men knäppskallar finns. Ondskefulla grannar.

Jag tar det metodiskt. Vem har före Lindell hanterat min post?

Lindell berättar om de japanska sorteringsmaskinerna där, 50 meter höga, som läser av adresser, spottar ut på rullband och ner i blå lådor.

Vete fan hur det går till. Säger Lindell. Och tystnar.

Väntar på att jag ska lägga på. Han har gjort sitt.

Även nästa dag är lådan tom.

Börjar bli uppgiven. Men är sugen på att bråka. Med nån. Lindell säger att jag kan ringa nån chef. Som kommer att utreda. Vilket innebär att hon eller han ringer till Lindell, med känt resultat.

Men jag kommer med i statistiken. Jag borde snacka med Citymail. Lindell ogillar Citymail. Han tycker det var bättre när Posten var Posten. På mitt jobb har de kanske gått över till fienden.

Jag kollar med mitt lönekontor. Alltså, ingen vet riktigt hur det går till. Men det går i väg en datafil till posten. Alltså Posten. Som spottar ut siffror och lägger i kuvert.

Vete fan hur det går till.

För varje fråga jag ställer tycks det mig alltmer osannolikt att så många ändå får brev. Vaddå datorisering. Bedräglig trygghet. Jag känner nu att min tillvaro är skör. Fem veckor av mitt liv försvann. Någonstans mellan världen och Årsta, eller Årsta och Folkungagatan.

Jag ringer Citymail. Flicka svarar käckt med förnamn. "Du ska få tala med Stefan..nehe...då blir det Markus."

Markus säger att min post ska komma. Enligt listorna, alltså.

Är jag bortprogrammerad, som i någon sämre science fictionroman? När jag får kravbrev och jag säger som det är att jag inte fått era sketna räkningar. Kommer någon att tro mig?

Jag är förvånad över hur förorättad jag är. Hur hotfullt det känns att vara ute- och avstängd. Många artiklar har jag skrivit om Kränkta Medborgare. Försöker föreställa mig själv: "Kerstin, 43, får inte längre post".

Adrenalinet rinner till, handryggarna verkar ludna och saliven fuktar mungiporna när jag letar fram Posten i telefonkatalogen. Fyra sidors annons. "Personlig betjäning! Vi hjälper dig med alla dina frågor."

En "Helena" svarar och kopplar mig uppåt till en kvinna som har både för- och efternamn. Hon låter nedslagen då jag redan talat med Lindell. "Det är ju dem på kontoret som JAG måste fråga".

Kanske finns min post i Kiruna, säger kvinnan. Hon kan kolla.

Jag kan tydligen få tillbaka min avgift för postlagring. Och en peng i skadestånd. Kanske. "Femhundra brukar de kunna betala."

Kiruna?

Epilog: Veckan är slut och jag har satt punkt för min text då Lindell ringer. Presenterar sig nu som "Janne på Posten" och jag förstår på hans röst. Jag finns!

Alla dessa personer som kliver in och ut ur mitt liv utan att jag tänker på det. Sopkörare, fastighetsskötare, reningsverk... människor som rensar och lagar och sällan har jag anledning att tänka på det.

Jag visste inte att mitt beror på dem. De bara kommer. Som brev på posten.

Kerstin Weigl