Joseph Conrad - en lampa i kolonialismens täta dimma

KOLUMNISTER

Vid Olof Lagercrantz bortgång tänker jag särskilt på hans bok om Joseph Conrad, "Färd med Mörkrets hjärta". Den handlar om en av Conrads centrala romaner, en av de kortare.

Conrad berättar om en resa in i det mörkaste Afrika men också om annat inträngande, i vårt undermedvetna, i den europeiska kolonialismens svarta historia, in i själva ondskan.

Det är klart att jag tänker på samtal med Lagercrantz om Conrad, eftersom jag några år tidigare hade skrivit en bok av annan karaktär, "I Joseph Conrads farvatten", som Lagercrantz recenserade med stor inlevelse.

Motivet, en sådan skräckfylld resa, har sedermera använts i en känd Hollywoodfilm, "Apocalypse Now", men den har jag inte sett.

Conrads berättelse läste jag tidigt, jag kände ett oerhört sug i språket, och jag trodde mig förstå vilken märklig skillnad det är mellan den stora litteraturen och underhållningsindustrins produkter.

Boken gick som oförglömlig radioföljetong med stilsäker uppläsning av Max von Sydow.

Conrad, polskfödd sjöman som arbetade sig upp till sjökapten i engelska handelsflottan, var själv med på en flodångare på Kongo-floden, tills han drabbades av feber. I boken berättar kapten Marlow om sitt uppdrag, anställd av den belgiska koloniala administrationen i Bryssel, "staden med de vita gravmonumenten".

På nedresan ser han ett krigsfartyg som lojt gungande i sjöhävningen skjuter mot Afrikas kust, mot "rebeller". Där låg hon, absurd, och "gav eld mot en kontinent".

Marlow tar befälet på den lilla flodångaren. I det enorma, urtida djungellandskapet ser den ut som en konservburk, den kryper sakta, "som en skalbagge i en katedral". Målet är Den Inre Stationen, där kolonialtjänstemannen Kurtz samlar elfenben, "tecken för död", skriver Lagercrantz, en del av elefantens skelett, prydnadsföremål i västvärldens vackra hem.

När de lägger till vid en brygga hör Marlow metallklangen när en grupp kedjade svarta kommer marscherande. "De kallades kriminella och den lag som våldtog dem hade kommit som ett olösligt mysterium från havet." När de närmar sig stationen där Kurtz regerar ser Marlow i kikaren stolpar med svarta dödskallar som pryder pålarna runt kolonialtjänstemannens hus.

Conrad vill, som han skrev i ett förord till en annan bok, få oss att "se", vilket är konstnärens uppgift, även när berättelsens konturer är oklara, "som en lampa i dimma".

Hela Europa hade del i Kurtz, säger Marlow. Romanen är den hårdaste skönlitterära vidräkningen mot den europeiska kolonialismen under dess storhetstid. Gränsen mellan handel och plundring utplånas än i dag.

Det är ett inträngande i vår egen ondska, ofta kanske omedveten, och en anklagelse mot det politiska språkets eviga hyckleri.

Under resan tillbaka, sedan Kurtz avlidit under en attack från "fienden", finner Marlow vid en brygga en lärobok i sjömanskap. Äntligen, säger han, något verkligt, exakta beräkningar, ett hederligt hantverk.

Mycket mer av Conrad bör läsas, till exempel den stora romanen "Lord Jim". Den handlar om en ung styrman som efter en sjöolycka ensam tar sitt ansvar, följer "sin inre domstol" i en omgivning av svek och undanflykter, tills han går under på en avlägsen handelsplats på östra Borneo.

Där, i Tanung Redeb vid Berau River, hade Conrad varit under fyra resor från Singapore. Där utspelas också hans första roman, "Almayer´s Folly", som han skrev under frivakter på segelfartygens långa resor.

Jag kom dit hundra år senare efter fem dygns resa på Sydkinesiska sjön med ett gammalt lastfartyg från Singapore, min bästa resa någonsin.

Där finns än i dag en liten tropisk flodhamn och jag hittade i samhället efter Conrads beskrivning. Ingen jag träffade hade en aning om att denna plats hör till världslitteraturen och när jag försökte förklara det togs jag av polisen, som trodde jag var spion när jag fotograferade. Men det är en annan historia.

Gunnar Fredriksson