Vi ska alla dö - men varför ska vi mördas?

KOLUMNISTER

Utanför min lilla hydda alldeles invid den Indiska oceanen, i en liten ort på sydöstra Bali, dit inte så många turister hittat, kom varje morgon unga balinesiska flickor, oklanderligt prydliga även i denna tidiga timme i sina saronger, spetsblusar och svarta flätor. De offrade lotusblommor till havet. Lotusblommor till oceanen!

Jag gråter över Bali.

Första dagen på Bali åkte jag buss. Jag skulle till ett av de många templen på ön. Bussen var av ett slag som inte skulle passera ens en slapp svensk besiktning. Allt fler resenärer pressades in. Visserligen är balineserna smärta och trimmade, som många asiater vilka inte dränkts av McDonalds imperialistiska steksky fortfarande är, men ändå tänkte jag, "inte en till, det är ändå inte möjligt!"

Men utan att knuffas, makade man på sig för att släppa in en till. Och en till. Och när det rimligtvis inte fick plats fler, stannade bussen ändå för ytterligare någon som väntade vid vägkanten, man letade under sätet och fann en liten pall som langades fram. Så stannade vi igen, men nu för att konduktören - som mest fungerar som ihoppressare - måste hoppa av och köpa ett bananblad vikt till ett litet fat där lotusblommor lagts av en av de många kvinnor som sitter och förfärdigar dessa överallt på Bali. Och ingen protesterade att "är du inte riktigt klok" och "mitt i resan!" Väntade stilla i hettan och trängseln.

Sen bar det av igen, tills bussen åter stannade, för nu skulle konduktören placera sin offergåva framför någon av de hinduistiska gudastatyerna vid vägkanten.

Jag gråter över Bali.

Den första strömmen av västerlänningar till Bali var inte turister. Utan antropologer och konstnärer. De kom för att undersöka och inspireras av en av världens mest konstnärligt avancerade kulturer. Arkitektur, handarbete, måleri, träskulpturer, dans. Allt oerhört sofistikerat, utsökt, graciöst. Och all denna konstnärliga aktivitet är inlemmad i ett religiöst, ceremoniellt sammanhang.

Det pågår alltid en procession, en ceremoni, ett högtidsfirande på Bali. Tar man sig utanför det turiststinna området kring Kuta - där bomben briserade - och den deprimerande huvudstaden Denpasar finner man celebrerandet av gudarna och livet vid snart sagt varje vägskäl. Intrikata mat- och blomsteroffer tillverkas under många dagar, för att sedan offras i ceremonierna. Konst som inte är till för att investeras i framtida odödlighet och pengar, utan för daglig tillbedjan.

Jag gråter över Bali.

Nej, Bali är inget paradis. Där finns fattigdom och klassamhälle och smutsigt vatten, och mutorna har satts i system eftersom ingen - inte ens en polisman - kan leva på sin lön. Men sedan jag för lite över två år sedan besökte ön har Bali haft en plats i mitt hjärta. Ibland tar jag fram "Bali" ur minnet och jag ler alltid. Det där öppna, troskyldiga leendet som man möter på Bali. Och händerna förs samman och pressas mot bröstet och man bugar lite. Värdighet, vördnad, skönhet, utsökt kultur. Finns där, en snabb resa med vespa från Kutas diskotek.

Jag gråter över Bali. Över de döda och de sårade och deras kära. Över den sorgen. Vi skall alla dö, men varför skall vi mördas. Över alla de stackars försäljarna av saronger som nu blir utan inkomst. Och i Indonesien finns ingen farbror Staten, som går in och stöttar. Det finns bara nöd.

Men jag gråter också över "mitt" Bali. Över det där leendet. Som inte får plats. I den här världen. Över att namnen på mord blir allt fler. Tel Aviv, New York, Bali, stormarknaden Myyrmanni. Över den mordets epidemi som går över världen. "Ingen slipper undan", säger världens mäktigaste ledare.

Men skall förberedandet av fler mord befria oss från hatets logik? Som inget vet om unga flickor, vördnad och lotusblommor. Och om ett väldigt hav av sorg.

Eller som Ylva Eggehorn skriver i sin nya diktsamling: "det är svårt att få reda på/om världen går under/eftersom det märks så lite/och vem skall förresten ta hand om/begravningen av ett hav."

ARTIKELN HANDLAR OM