Vart tog alla röda hjärtan vägen?

KOLUMNISTER

70–talet förblir en gåta för mig. Alla dessa röda hjärtan som bleknade. Hela anpassningen som följde. Eller vad det var.

Jag har en ny cd, Proggklassiker, för säkerhets skull presenterad med ironi: ett äkta 70-talsmysrum på omslaget: grönbetsad bokhylla, orange ryamatta, brun manchesterfåtölj.

Sillstryparen sjunger om ABBA (”lika döda som sillkonserver”) och Stikkan Anderson (”ett cyniskt svin”).

Ja, tänk så det lät. Och hur det blev.

I veckan meddelades att det av Stikkan Anderson instiftade och mega-fåniga Polarpriset går till jazzpianisten Keith Jarrett. Ännu en grånad man får trycka svenske kungens hand och kan gäspande sätta in en förmögenhet på sitt redan feta konto. Så är det, och vi har vant oss, människans anpassningsförmåga och allt det där.

Attacken på den multinationella musikindustrins strypgrepp på svensk musik var allvar, sägs det. Då, på 70-talet. Nu vet jag inte riktigt vad som är allvar. I min generation alltså. Ändå är jag inte så himla gammal. För ung för att vara åsiktsregistrerad.

Vad hände alla röda hjärtan? De orättfärdigt åsikts-registrerade ger mig inte många ledtrådar. Gud-run Schyman säger att hon var kär, det var hela saken.

Själv var jag inte riktigt med. Då på 70-talet. Tåget med flaggviftande 40-talister flög rakt genom 70-talet och på perrongen stod vi som fötts i brytpunkten 50–och 60–tal och gjorde några lama ansatser att kasta oss på, men loket saktade inte in för att kolla in oss, bara skenade vidare. Med Säpo i hälarna, vet vi nu.

Men jag lyssnade på Nationalteatern.

Jag tyckte att låten om Sten A Olssons kompani var kul. ”Ingen dålig industri”. Men när jag på 80-talet skrev min första artikel om Nationalteatern var det för att avslöja att gruppen nu hade sponsrats av – densamme Olsson.

Alla får upprättelse, det går undan i svängarna, vi har vant oss. Inom kort instiftas ett pris till Jan Stenbecks minne: Stenbeckstatyetten för insatser för kvalitets-tv. Kanske ett Berth Miltons pris för unga feminister.

Som sagt, vi anpassar oss, det är själva lärdomen, arvet till min generation, vi som redan är medelålders, men som inte var med.

Just i dag går Hanna från Arlöv i mina högtalare. Hon som sa som det var och det kändes så bra så nu kan jag göra nånting själv. Bredvid mig ligger dagens Aftonbladet uppslaget med en artikel om att konsumtionen av lyckopiller ökar mest bland kvinnor mellan 15 och 25 år. Tja, så blev det, så är det.

Ååå, tjejer ...

Man får anpassa sig. Och konstatera att Ola Magnell ändå var en helsikes textförfattare som kunde komma undan med att rimma ”dollarcivilisation” med ”bostadssegregation”.

Kerstin Weigl

ARTIKELN HANDLAR OM