Många brokiga skäl till att bli kommunist

KOLUMNISTER

Det lär inte finnas många kommunister kvar. Denna folkgrupp upphörde enligt uppgift i praktiken att existera efter Sovjetunionens och Berlinmurens fall.

Gudrun Schyman sa, på frågan om vilken bokstavskombination hon tillhört, att hon aldrig varit kommunist.

Jag träffade Gudrun första gången vid ett fredsmöte på hamnplanen i Simrishamn någon gång under de år då jag hade hus i trakten. Hon sysslade med sociala frågor i kommunen och tillhörde som enda vpk:are kommunfullmäktige i denna idylliska stad.

Om jag minns rätt agiterade hon t ex för att gymnasiet i Simrishamn skulle bibehållas. Det var en populär fråga fast man undrar kanske vad det hade med kommunism att göra.

De flesta äldre betraktade kommunister som stalinister. Vid partisplittringen 1917, efter ryska revolutionen, bildades vårt kommunistparti av folk som var mer benägna för revolution än för parlamentarism och tyckte att socialdemokrater var högerinriktade. Därmed började den långa, hårda s k bolsjevikstriden.

Men hur många hyllade Stalin? Sven Linderot och Hilding Hagberg gjorde det och C H Hermansson skrev en ofta omnämnd text till Stalins ära när diktatorn dog 1953.

Lars Werner verkade trivas bättre när han tog en öl med byggnadsarbetare än när han umgicks med sovjetiska partibyråkrater, testuggande maoister eller marxist-leninistiska teoretiker.

Jag undrar hur många väljare under senare år som var anhängare av utrensningar av partifiender, arbetsläger i Sibirien och fängelse och död åt socialdemokrater. Lenin, som ofta åberopades, krävde förvisso likvidering av s k klassfiender och slut på allt vad parlamentarism hette.

Nu skriver tidningarna som vanligt om en traditionell och en pragmatisk falang. Okända feminister träder fram.

Men det parlamentariska slitet är nu partiets oundvikliga politiska arbetsmetod.

Hur blir man kommunist?

Mitt första minne av bråk mellan socialdemokrater och kommunister är från en manskapsmäss i en ångbåt i min barndom. Många svenskar som gav sig i väg till spanska inbördeskriget var sjömän och kommunister. Deras motiv var antifascism men snart fick de veta hur hårdföra kommunister bedrev politik.

Nobelpristagaren Pablo Neruda var kommunist. Hans ställningstagande hade inte mycket med Sovjetunionen att göra, fast han roade sig ordentligt under festen när han fick Leninpriset i Moskva.

Det framgår av hans memoarer att han gick in i Chiles kommunistparti när han lärde känna de omänskliga arbetsvillkoren för gruvarbetarna och deras familjer i norr. Det var bara kommunisterna som tog sig an deras sak, under hård agitation från politiker och kapitalägare i USA.

Utfattiga lantarbetare på plantagerna i Latinamerika utmålades under många år som kommunister styrda av "Moskva" så snart de protesterade mot förtryck och förödmjukelser.

Rasregimen i Sydafrika betecknades av högerkrafter som ett bålverk mot kommunismen ända tills Sovjetunionens fall, då sådana bålverk inte längre behövdes.

Flera framstående nationalistledare i Vietnam hade varit studenter i Frankrike under mellankrigstiden. Där fick de erfara att det enda parti som stödde deras krav på nationell självständighet var kommunistpartiet. Inte ens de demokratiska socialisterna ställde upp och det dröjde länge även i Sverige.

På Kuba regerade en korrumperad diktator, Batista, på den tiden när nordamerikaner behärskade ön och brukade roa sig i Havannas hor- och knarkkvarter. Diktaturen störtades av Fidel Castro och hans revolutionärer, som genast kallades kommunister fast få av dem var det från början.

Det är inte så konstigt att det i Sverige finns ett socialistiskt parti till vänster om socialdemokraterna, ett fenomen i de flesta europeiska länder. Missnöje med socialdemokratin på arbetsplatser är inget märkvärdigt, inte heller diverse vänsterteorier bland intellektuella.

Det har funnits många och brokiga skäl att bli kommunist, från stöd åt gruvarbetare i Chile till krav på gymnasium i Simrishamn.

Gunnar Fredriksson

ARTIKELN HANDLAR OM