Saddams palats är trist och vardagligt

KOLUMNISTER

Dag 19 kom bilderna som skakade mig på riktigt. Om och om igen ser jag på Saddams trista och sjaskiga hem. Salongen har stengolv och en intetsägande sittmöbel i grått. Samma standard som ett Stadt i Östersund eller Holiday Inn i Washington. Blå lurvig heltäckningsmatta i sovrummet.

Hur då "lyx"?

Badrummet i palatset har skitränder på kaklet, vad det verkar. En norsk reporter har skrivit texten i Aftonbladet och låtsas att det han sett är överdåd. Jag förlåter honom, han tror att han måste skriva så, för att vi ska kunna tro att en diktator levt här.

Fast sanningen är bättre.

Nyckelordet är "guld". Skrapade norrmannen metallen på badrumskranarna? Om det är mässing eller förgyllt. En krok verkar sitta löst.

Lyx är det inte. Lyx hade varit om en italiensk formgivare flugits in för att sätta handmålade plattor i unika mönster.

Saddams palats påminner om något av de många asiatiska hotell jag sett från insidan. Inredningen i Rosenbad eller Stockholms stadshus upplevs som betydligt mer exklusiv.

Nej, jag försöker inte göra mig lustig.

Länge har jag väntat på bilder från kriget jag kan känna något för.

Bilderna inifrån Saddams palats är viktiga för de gör honom verklig för mig. Han sög ut och plågade sitt folk. Och det fanns inget utomjordiskt paradis där han vadade i en lyx vi inte ens kunnat föreställa oss. Det är mer otäckt än så. Ondskans boning är trist, nästan vardaglig.

Jag vill känna inför bilder av krig. Det är nödvändigt. Krig är en absurditet, förståelsen måste omfattas av känslan. Och jag har inte känt något inför pang-pang, brinnande oljetorn, explosioner, ett tevespel i verkligheten, blip-blip.

Och då vill jag ändå känna. Alla vill inte det. En tv-kollega berättar om ett samtal han tog från en arg tittare efter ett inslag från Irak:

"Måste ni visa sådana här bilder medan jag sitter och äter?"

De viktigaste bilderna av vad som egentligen hänt kommer senare, tror jag. Det handlar om tid. De 57-åriga bilderna från Auschwitz på vad som återstod av människorna där, dem bär jag med mig från barndomen. Bilderna från Vietnam ingår i mina referensramar.

Sådant tar tid att sätta sig.

Tills vidare bär jag med mig bilden av fem amerikanska soldater som slagit sig ner. En kraftig kille sitter bredbent i en fåtölj och röker en cigarr. Han skriker på kroppsspråk:

"Nu Saddam är du inte längre herre i ditt eget hus."

Där har vi arrogansen.

Maktspråket.

Vapnet på salongsbordet, stövlarna på golvets tusentals skärvor av vad, krossat porslin?

Vem ska sopa sedan, tänker jag. Och så ohyfsat att ställa sig med stövlarna på i badkaret.

Vem ska skura efter amerikanerna?

ARTIKELN HANDLAR OM