Nyfikenheten håller kropp och själ i trim

KOLUMNISTER

Åldrandet har kommit på modet. En tv-serie skrämmer, en bok med panik väcker uppmärksamhet. Nationen blir äldre, folk studerar och blir snart pensionärer och arbetar bara en kort mellantid, pensioner och sjukpengar hotas. Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga?

Jag borde ha åsikter om allt detta, tänker jag medan jag läser vad George McGovern, 80, skriver i Aftonbladet om USA och de nykonservativas ”imperialistiska korståg”. Liberalen McGovern var en av de hårdaste kritikerna mot USA:s krig i Vietnam.

Ännu fränare är en annan av min ungdoms auktoriteter, Arthur Schlesinger Jr, 85, professor i historia, rådgivare till Kennedy och författare till en berömd bok om presidenten. Han ”misstänkte” nyligen i en artikel i El País att ”detta är det enda krig vi kan vinna”, motiven är ”ytliga och enfaldiga”, ”det finns ingen amerikansk lösning på all världens problem” och ”kriget kommer att underlätta rekryteringen av allt fler medlemmar av al-Qaida och andra banditorganisationer”.

Jag föredrar amerikanska liberaler framför ultrakonservativa, liksom jag föredrar Hans Blix framför Per Ahlmark.

Vårvintern 1960 träffade jag Bertrand Russell i hans bostad i Chelsea i London. Han var då bara 88 och levde tio år till, mestadels i sitt hus i Penrhyndeudraeth i norra Wales, vital och kontroversiell in i det sista.

”Jag har rökt oavbrutet sedan 1880-talet”, sa han, när jag tackade nej till en cigarett.

Kan vi bli visare med åldern? Åldersforskare framhåller vikten av fortgående nyfikenhet, vilket jag tror är nyttigare för mig än indiska kokböcker och annan orientalisk visdom. Dessutom lagom motion.

Däremot har jag inte deltagit i någon pensionärsutflykt till Ullared.

Nyfikenhet på vad som händer och kommer att hända håller själ och kropp i trim. Det blir märkligare varje vår att lyssna till fåglarna och betrakta björkarna. Det känns skönare varje sommar att gå barfota i gräset. Problemlösning, till exempel korsord och bridge, motverkar tankspriddhet.

”På ålderdomen går tiden fort”, skrev Schopenhauer. ”Barnets timmar är längre än åld-ringens dag. Tiden i våra liv ökar därför hastigheten, som när en kula rullar nedåt”. Ungdomen är poesins tid, ålderdomen filosofins. ”Man kan säga: de första fyrtio åren av våra liv ger texten, de följande trettio kommentarerna.” Schopenhauer blev 72.

Döden behöver vi inte vara rädda för, ansåg han. Den oändliga tiden efter min död jämför han med den oändliga tiden före min död, ”ett mycket bekvämt tillstånd”, ”icke-varats förlorade paradis”.

Så skenbart stoiskt kan de flesta av oss inte betrakta döden och oändligheten, särskilt inte med tanke på nära anhöriga som gått bort i förtid.

Jag bär ständigt med mig en bråte av gamla minnen som ibland bara stör. Om man var barn under andra världskriget och ung journalist under Vietnamkriget är det lätt att alltför snabbt tro sig se historiska paralleller till dagens konflikter och ideologier. Som student tillhörde jag inte 68:orna utan 58:orna, vilket var ganska bra.

I min barndom fanns ånglok och ångfartyg, en radioapparat hade folk hela livet, de som talade om gamle kungen menade Oskar II och bönderna kom in till samhället med hästskjuts. Men moderniteten slog till och byggmästare Pettersson byggde funkishus längs vår lilla gata.

Jag minns ett resande tivoli där ett tält med skränig högtalare kallades ”Kabaré Bagdad”. Vi kröp under tältduken och plankade in och såg en yppig magdansös, jag kan tänka mig att hon var från Sjöbo och hette Persson.

Till plågan av minnen hör känslor av skuld och irriterande påminnelser om dumheter man gjort, sagt eller skrivit. ”Gud må förlåta mig somliga rader”, skrev Nils Ferlin. Ack ja.

Ett egendomligt och kanske generande ålderssymtom är att småbarnsmammor förefaller yngre för varje år.

En fråga utan svar är: i valsituationer kunde vi valt annorlunda, ett annat liv, alltid något att spekulera över i vårkvällen.

Gunnar Fredriksson

ARTIKELN HANDLAR OM