Ett sjukt imperium i fritt moraliskt förfall

KOLUMNISTER

USA vägrar fortfarande släppa den så kallade Kubasvensken, 24-årige Mehdi Ghezali, som tillsammans med över 600 andra män suttit fängslad på den amerikanska Guantánamobasen i snart två år.

Orsaken är enligt de amerikanska herrarna att svensken inte är tillräckligt samarbetsvillig, det vill säga han svarar inte nöjaktigt på de frågor som ställs till honom.

Sverige kräver att USA antingen omgående friger Ghezali eller också talar om vad han är misstänkt för och ställer honom inför rätta. Men amerikanerna gör varken det ena eller det andra.

Svenska regeringen har nu i månader och år prövat tyst diplomati och, i någon mån, politiskt klarspråk för att få supermakten att komma till insikt, men utan framgång. Advokater och människorättsorganisationer har protesterat, men även de förgäves. USA bryter grovt mot internationell rätt och åsidosätter till och med sin egen konstitution.

Bushadministrationen har makt, mycket makt, och den förväxlar konsekvent makt med rätt. Bush och gänget kring honom har för sig att makt är ett tecken på en gudomlig gunst. De har intalat sig att den ger dem tillstånd att uppträda hur de vill gentemot andra länder och folk.

De söker inte bara mer makt utan total makt och fullständig kontroll. Och de anser sig i stort sett felfria.

USA var länge en stor nation som gjorde mycket gott, rent av ett demokratiskt föredöme. Men så är det inte i dag.

USA är en sjuk nation, ett imperium i fritt moraliskt förfall.

De amerikanska ledarna har fallit för hegemonins frestelser och är inte längre förkämpar för fred, frihet och demokrati. De ljuger för de egna medborgarna, vilseleder och förvränger. De ingriper med våld i andra länders inre angelägenheter, understöder militärt och ekonomiskt diktaturer som gynnar amerikanska intressen, störtar andra, om de finner det lämpligt.

Den legendariske amerikanske politikern William Fulbright (1905-95) varnade som ordförande i senatens utrikesutskott på sextiotalet för det styrkans övermod han tyckte sig se i USA:s internationella agerande.

"Efter att ha åstadkommit så mycket och lyckats så bra befinner sig Amerika nu vid en punkt där ett stort folk riskerar att förlora perspektivet på vad som egentligen ligger inom området för dess makt och vad som ligger utanför", skrev han.

Men alltför få lyssnade, och i Washington finns i dag veterligen ingen som med Fulbrights övertygelse, klarsyn och tyngd kan eller vill kritisera Bushadministrationens äventyrliga politik.

Europa skulle kunna balansera USA, utgöra både en motvikt och ett välmenande korrektiv, men för närvarande är det en illusion att tro på det.

EU-länderna kan inte enas om en realistisk politik gentemot Amerika. Storbritanniens Blair, Spaniens Aznar och Italiens Berlusconi är fullt upptagna med att sitta vackert och vifta med svansen inför herrar Bush, Rumsfeld och Cheney.

FN-vägen är också blockerad av USA och dess allierade.

Så vad återstår? Naturligtvis skulle Sveriges regering kunna säga ifrån så att det hörs, när det är påkallat som i fallet Ghezali.

Kanske är det möjligt att återanvända strategin från Vietnamkrigets tid?

Genom att Vietnamkrigets europeiska kritiker i breda folkliga organisationer då gick samman med amerikanska oppositionella och bildade ett slags ideologisk allians fick protesterna inte bara tyngd utan också, med tiden, en obetvinglig politisk relevans. Kanske går det nå något liknande i dag?

Många amerikaner är allt annat än stolta över den amerikanska framfarten utomlands. Misstron mot Bushadministrationens utrikespolitik växer. Där finns kritiker och tvivlare som kan bli fler och som kan vara med och balansera, tukta och en vacker dag tämja supermaktens övermod.

Det är angeläget att så sker.

Och det brådskar.

Rolf Alsing