Kungen har hört dånet från änglarnas basuner

KOLUMNISTER

Var i helvete är mitt ex-emplar av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, den underbara romanen om kärleken mellan den lite småborgerlige journalisten Arvid och den erotiskt impulsiva Lydia?

Jag vet att jag har boken, men jag vet inte var den finns. Den kan vara i Värmland eller Stockholm, i hyllorna med osorterade böcker eller instoppad i facket på någon väska för att lätt finnas tillgänglig. Men var?

När jag ibland letar bland böcker, pärmar och block för att få fatt på något som jag aldrig hittar kan jag träffa på en anteckning som jag gjort för länge sedan. Som regel minns jag inte varför jag sparade noteringen, men det roar mig att försöka komma ihåg det.

Tag som exempel det här Oscar Wilde-klippet:

Den rättrådigaste bland de rättrådiga uppträder i rollen som ärkeängeln Gabriel och svänger sitt svärd över levande och döda i en moralisk vrede som erinrar om en uppsluppen pingstpastors.

Oscar Wilde ligger på sin dödsbädd.

Robbie, säger han. Robbie, tänk dig att vi ligger i våra gravar. Skålarna med Guds vrede töms över jorden och de sju änglarna blåser i sina basuner. Det tutar och dånar över huvudena på oss. Vet du vad vi gör då?

"Nej, det vet jag inte."

"Vi låtsas att vi inte hör dem!"

Jag tror att jag sparade den där anteckningen därför att jag en morgon funderade på hur man står ut med att vara minister i en socialdemokratisk regering, leva och verka i Stockholm. Där skulle man varje morgon, dag ut och dag in, i Dagens Nyheter få läsa att man antingen har kola i roten och ingenting kan och förstår. Eller också att man i vanvettigt nit försöker göra livet så eländigt som möjligt för landets medborgare och, i särskilt vidrig grad, för landets företag.

Wilde-citatet skulle kanske stärka dem, antog jag, få dem att uthärda i tunga och hårda uppförsbackar.

Men Wildes ord kan väl lindra plågan för alla som står på den offentliga scenen, blir fullständigt nedgjorda på morgonen och ändå måste upp där igen senare på dagen och göra sina konster. Författare, skådespelare, sångare, elitidrottare eller, varför inte, näringslivsdirektörer och monarker?

Vi lever i ett misstänkliggörandets och oförsonlighetens samhälle. Press, radio och tv lägger inte fingrarna emellan. Det är klart att vi ska säga ifrån när Carl Gustaf gör horribla uttalanden. Och det han sa om den enväldiga sultanen av Brunei och dennes "öppna" förhållande till folket var dumt och okunnigt, en rejäl fadäs. Det råder inget tvivel om det, men var och är det oförlåtligt?

Jag tycker inte det. Kungen har nu hört dånet från dombasunerna, ångrat sig och bett om överseende med förlöpningen. Någon diktaturanhängare är han inte. Låt oss stryka över och gå vidare. Det finns viktigare frågor på dagordningen, mycket viktigare.

Själv är jag republikan. Jag blev det för 35 år sedan och jag står fast i övertygelsen om att det är principiellt fel att landets högsta ämbete ska gå i arv. Monarkin är en kvarleva, tämjd och ansad för all del, från det för-demokratiska Sverige, en hopplöst föråldrad företeelse.

För övrigt tycker jag vi ska vara beredda att förlåta alla syndare som ångrar sina felsteg och söker bättring. Jag kan rent av tänka mig att förlåta Skandia-direktörerna om de ångrar sig, betalar tillbaka och ger mig en lägenhet på Strandvägen i Stockholm. Och den behöver inte vara nyrenoverad.

PS. Bland mina radikala bekanta diskuteras nu livligt om det verkligen är möjligt att Bruneis sultan kan skaka hand med 20 000 människor när han firar sin födelsedag, vilket kungen gjort gällande.

Om man antar att sultanen också denna dag arbetar utan minsta lilla paus i tio timmar, det vill säga 600 minuter, innebär det att han utför 33,3 handslag i minuten, ett handslag varannan sekund. Det måste vara världsrekord. Inte undra på kanske att kungen spontant blev imponerad.

Rolf Alsing

ARTIKELN HANDLAR OM