Tillåtet att skämta - om nästan allt

KOLUMNISTER

I det postmoderna Sverige är vi numera så radikala och frigjorda att vi skämtar om vem som helst och vad som helst.

Vi driver med kung Carl Gustaf, skämtar om statsminister Göran Persson, gör narr av ärkebiskop K G Hammar, ritar ut höjdare inom näringslivet som lallare och girigbukar.

Vi vågar till och med skoja om och med LO, arbetarrörelsen, socialismen och de yttersta tingen.

Vi gör komedi av de moraliska problemen, livet, döden, Gud, sexualiteten, den offentliga sektorn, företagen, invandrarna, familjerna och - särskilt i senare tid - skilsmässorna.

Ingenting är heligt, ingenting är fredat från satir och ironier, ingenting utom feminism och funktionshinder. När det ändå sker tar det eld, då rycker vildkatter ut och klöser de skyldiga efter halsen.

Minns ni den där annonsen som publicerades inför ett ishockeyderby mellan AIK och Hammarby? Annonsen innehöll en bild som visade att en Hammarbyspelare bar stringtrosor under de vadderade hockeybyxorna.

Jag tyckte det var en jävligt bra annons, det roligaste jag fann att läsa i tidningen just den dagen.

Jag tyckte fel.

En ledamot i Stockholms jämställdhetsråd ropade ack och ve. Annonsen var inte det minsta humoristisk. Den var kränkande, sa hon, och den var byggd på klassisk patriarkal härskarteknik. Andra tyckte att annonsören och den berörda tidningens utgivare skulle stoppa den skojiga annonsen och lova att aldrig, aldrig, aldrig mer låta något så sårande gå till trycket.

Ett annat exempel. För en tid sen var ett tv-gäng i Värmland för att se om det där fanns någon att rekrytera till en omtalad dokusåpa.

Vad söker ni för slags människor? frågade en lokaltidningsreporter.

Alla kan komma ifråga, blev svaret, och så la man på skämt till: alla utom enbenta hyperreligiösa dvärgar som saknar sinne för humor.

Det var kanske dumt, åtminstone oförsiktigt, sagt, men uttalandet publicerades, och naturligtvis blev det reaktioner. Det skrevs insändare, det protesterades. Ingen hade förstått ironin. Tv-gänget fick höra att de hade förolämpat alla allvarsamma enbenta, troende dvärgar i landskapet. Det minsta tv-gänget kunde göra var därför att utan förbehåll be om ursäkt för förlöpningen. Vad skulle tv-gänget göra om inte just gå insändarkravet till mötes?

Detta inträffade alltså i Värmland, ett landskap där den ena halvan av befolkningen är poeter och den andra stollar och mytomaner.

Nu hetsas det mot Byggnads för att förbundet dristat sig till att på affischer och i annonser driva med H&M:s klassiska bild på Anne Nicole Smith. En halvgammal byggombudsman sträcker sina håriga ben i vädret och gör vad han kan för att likna Anne Nicole. Likheten är inte stor, om sanningen ska fram. Det viktiga för Byggnads har dock varit att få folk att ta del av budskapet: de som jobbar utan avtal tar stora risker.

Jag tycker om Byggnads kampanj, men det ska jag tydligen inte göra. Till Etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam, ERK, har det kommit minst sex anmälningar. Byggnads objektifierar och kränker mannen, heter det, och därför ska ERK klandra Byggnads och med skärpa tala om för byggarbetarbasen Hans Tilly att han borde skämmas.

Det låter inte klokt, och det är inte klokt heller. Att helt kunna missförstå den här annonsen är att lyckas med det otroliga. En bedrift! Men är det meningen att ERK ska syssla med sådant trams?

Det kan inte hjälpas men jag måste säga att jag är duktigt trött på alla dessa soldater i den politiska korrekthetens armé som rycker ut i sina fotriktiga kängor, anmäler, pekar finger, gör grimaser och håller på.

Träffar jag på någon företrädare för den där skaran ska jag tala klarspråk. Jag ska säga: Dra å helvete, förbannade surpuppor!

Då kan de ha det så roligt.

Läs också:

Rolf Alsing

ARTIKELN HANDLAR OM