Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter / Kolumnister

Naturens krafter verkar slumpartat - utan avsikter

   Den 10 september 1913 tog Bertrand Russell tåget från Charing Cross-stationen i London och steg av i Hamstreet. Han hämtades av Joseph Conrads son, som i bil förde honom till Chapel House, där Joseph Conrad och hans familj bodde. De hade gjort upp om ett sammanträffande via Russells älskarinna Lady Ottoline Morell, som kände Conrad.

"Av allt han skrivit beundrade jag mest den ohyggliga berättelse som heter Heart of Darkness, där en ganska svag idealist blir galen av skräck inför de tropiska skogarna och ensamheten bland de infödda", skrev Russell senare. "Jag hade intrycket - fast jag vet inte om han skulle ha accepterat en sådan bild - att ett civiliserat och mänskligt liv var lika farligt som att gå på en tunn skorpa av nätt och jämnt kallnad lava, som kunde brista i vilket ögonblick som helst och låta den oförsiktige sjunka ner i elden i djupet."

 

Jag kan tänka mig att Joseph Conrad skulle ha accepterat bilden. Jag tänker på den i dessa dagar: vi kan när som helst slås ner av naturkrafter, slumpartat.

Conrad skrev, fortsätter Russell, om "ensamhetens tragedier", om "tropiska hav och märkliga floder, omgivna av mörka skogar". Numera samlas västerlänningar i mängd vid dessa hav och floder. Conrad kände till att dödsvågor kunde härja i dessa farvatten. En av hans stormskildringar, Typhoon handlar om ett fartyg och dess befälhavare, som rider ut en sådan storm.

 

Ingen försyn leder oss, ingen god och allsmäktig Gud med mänskliga drag tänker på oss: naturens till synes slumpartade krafter regerar och vi är maktlösa. Präster gör insatser i hjälparbetet och verkar nöjda att slippa teologin.

Den Gud som med goda skäl kan åberopas är Jobs och han var grym och orättvis. Av någon anledning var det en gång min favoritbok i B ibeln.

Under de år då Joseph Conrad seglade här inträffade den senaste stora jordbävningen. Det var 1883, när vulkanön Krakatau i sundet mellan Sumatra och Java fick ett förödande utbrott; ön försvann, navigatörerna förlorade ett klassiskt sjömärke, lämpligt att pejla på väg mot Singapore.

"Efter en 200-årig vila", läser jag, "började i maj uppstiga en ca 10000 meter hög askpelare." Därefter följde "en serie våldsamma gasexplosioner, vilkas dån uppfattades på Filippinerna, i Hongkong och västra Australien", samtidigt som "askpelaren steg till 80 km höjd och askan spred sig över en areal av ca 825000 kvadratkilometer, insvepande allt i ett ogenomträngligt mörker."

 

36 000 människor omkom, i dag skulle det ha blivit mångdubbelt fler. Askstoftet spred sig runt jorden "och orsakade under de följande månaderna praktfulla belysningsföreteelser, särskilt vid solnedgången, det så kallade röda skenet." Havsvågorna blev 35 meter höga och "fortplantade sig ej blott över Indiska oceanen och Stilla havet utan även över Atlanten och löpte ytterligare tre varv runt jorden".

Jordskorpan vi lever på är ett osäkert underlag och vi borde veta det, även här uppe i norr. Framstegsfilosofin , det moderna projektet, har gått ut på att vi ska lära oss kontrollera naturen. Det gör vi mer och mer men vi når inte de djupaste krafterna.

Jag föredrar religion utan ord, tystnadens teologi, framför mässande, då ingen någonsin kan hitta de rätta orden.

 

Många har diskuterat mediernas roll under de gångna

dagarnas drama. Jag vet inte om någon tänkt på musikradion, program 2, som jag mer och mer gått över till, utan prat och bilder. Kanske har de ändrat planerna, i varje fall har jag uppskattat den vackra, dämpade musiken; religiös musik är det enda religiösa i min fromhet.

Varje död och varje sorg är individuell, hur många som än dör samtidigt. Den som drabbas måste försöka börja om i livet, leva vidare, på nya villkor; det kan vara mycket svårt.

Naturkrafterna verkar slumpartat, utan avsikter. Russells bild är inte trösterik men kanske sann: vi går på en tunn skorpa av lava som när som helst kan brista.

Havet har slagit till och vi förstår ingenting. "Havet, trots allt vad män berättat, förblir ett mysterium", skrev Conrad i en berättelse från en hamn i Thailand.Varje död och varje sorg är individuell, hur många som än dör samtidigt.

Gunnar Fredriksson

Kolumnister

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet