Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter / Kolumnister

Mia fick ett nytt liv på amerikanska vischan

    Ranchen ligger långt ute på den amerikanska bondvischan, halvvägs in på en namnlös grusväg. Här bor Maria Erikssons svärföräldrar, ett ganska färskt pensionärspar som fostrat nio barn.

Mia, svenskan som blivit den första i världen som fått asyl i USA på grund av "domestic violence", har blivit del av en stor amerikansk släkt. Hennes amerikanske man, Jeff, är äldst i syskonskaran.

Det är den sista dagen på det gamla året. Hela släkten har parkerat på gårdsplanen, vi ställer vår hyrbil bredvid Jeffs enorma four wheel drive. Det är vinter i luften.


Svenskan som blivit den första i världen som fått asyl i USA på grund av "domestic violence", har blivit del av en stor amerikansk släkt.
På baksidan hittar vi dem, unga och gamla, ungar och höns och katter och hästar, ett stort långbord med vitt färdigskivat bröd och jordnötssmör och sylt. Mia sitter och pratar med en av sina svägerskor, de skrattar åt något jag inte uppfattar. Jag slår mig ner med dem, min familj springer i väg åt olika håll. Min stora flicka och Mias dotter Emma försvinner i väg till hästhagen, det är så roligt att se dem tillsammans.

 

Emma var nästan nio år när familjen Eriksson tvingades emigrera från Sverige, men hon har inte haft några minnen alls från sitt hemland. Inte förrän Mia berättade att vi skulle komma och hälsa på, och Emma plötsligt sa:

-Flickan heter Annika, och hon tycker om att rita, och hon har en lillebror som åker rullskridskor inomhus.

Det stämmer, och det är det första minne Emma spontant berättat från Sverige. Och Annika ritar fortfarande, hennes lillebror spelar ishockey i ett lag i Nacka. Hockeyspelaren åker för övrigt i väg på en stor fyrhjulig motorcykel tillsammans med Mias son Robin, dem ser vi inte förrän det är dags att åka hem.

Att Mia är accepterad och integrerad i gemenskapen är uppenbart. Att hon trivs är lika tydligt.

 

Tillsammans med sin svenske man, Anders, levde hon och barnen mer eller mindre isolerade under 15 år, först i Sverige, sedan i Sydamerika och slutligen i USA.

I dag är hon och Anders skilda, men de har fortfarande kontakt på grund av barnen.

Anders bor kvar i den stad där familjen först hamnade när de kom till USA, han jobbar i databranschen. Han är förlovad och ska gifta om sig med en amerikansk kvinna, en ung änka med tre barn vars förste man var soldat i den amerikanska armén.

Mannen dödades för flera år sedan, i en "operation" på andra sidan jordklotet.

Tiden går fort på ranchen, det finns så mycket att se och göra. Vi kastar pinnar till hunden, ungarna hoppar studsmatta och någon slår sig, karlarna bryter arm. Mia, den gamla banktjänstemannen, börjar naturligtvis prata försäljningssiffror och procentsatser i olika bokkontrakt med mig, hon har otroligt mycket mer koll på allt sånt än jag, jag tittar ut över fälten och ser min lilla tjej på hästryggen som en siluett mot horisonten.

-Du är ju hopplös, säger Mia efter en stund när hon märker att jag inte lyssnar. Det är tur att vi inte är gifta, du skulle knäcka mig på en dag.

 

Vi byter ämne och pratar om styvbarn och blandfamiljer, Jeff har flera barn från tidigare äktenskap.

Frampå kvällen åker många av de vuxna i väg till kyrkan, Mia och Jeff är bland dem, men vi kör tillbaka till stan med Emma och Robin. Vi äter på ett steak house där Emma jobbat som servitris. Hon har sagt upp sig, efter helgerna flyttar hon till en annan delstat för att gå på college.

-You didn't quit, säger Robin, you got fired.

-Blev jag inte alls.

-Yes you did.

-Håll käften you bastard!

Så låter det. Mias barn förstår svenska, men deras modersmål är engelska och i viss mån spanska.

 

På kvällen samlas vi hemma hos Mia och Jeff i deras villa. Emma och Annika sveper i väg ut, uppsvirade till tänderna, Robin och de andra barnen spelar dataspel. Vid tolvslaget står vi framför Mias makabert stora tv och följer nedräkningen från Times Square i New York, sedan bränner vi av några raketer.

 

Så otroligt normalt och vanligt, och samtidigt så fantastiskt: att livet faktiskt går vidare, att det mörka någon gång kan ta slut.

Jag är så glad för Mias skull.

Liza Marklund

Kolumnister

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet