Dagens namn: Uno
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter / Kolumnister

Kungen - mer i tiden än Göran Persson?

   Den svenska nationen tycks nu ha hämtat sig från överraskningen att kungen kunde tala sammanhängande. Han anses av många vara en bättre folkledare än Persson.

Detta tänker jag inte nu värdera, inte heller försöka bedöma hovets position i förhållande till de folkvalda i framtiden.

Däremot vill jag försöka med oblyg subjektivitet rangordna några av våra statsministrar under 1900-talet.

 

Erlander. Han regerade i 23 år, demokratiskt världsrekord, och han störtades aldrig av motståndarna. Framför allt stod han för det bästa i välfärdssamhället, det som gjort de nordiska länderna till de mest anständiga på denna jord, trots dagens brister. Välfärden skulle omfatta även medelklassen, för att undvika borgerlig skatterevolt och särlösningar för de rika. Absurd, självironisk humor.

 

Karl Staff. Denne liberal tog strid för parlamentarismen mot högerns och kungahusets attacker. Dramatiken kulminerade med Gustav V:s tal på borggården 1914, då kungen tog avstånd från regeringen, som hade stöd i riksdagen. Staff tvingades avgå, men aldrig mer kunde högern och kungen kränka parlamentarismen.

 

Nu har de borgerliga utnyttjat kungen i sin agitation mot regeringen; det är såvitt jag kan erinra mig första gången sedan 1914.

 

Per Albin. Han talade tidigt om folkhemmet och inledde välfärdspolitiken på 30-talet. Han höll ihop en samlingsregering under kriget och uppfyllde med tur och skicklighet svenska folkets praktiskt taget enhälliga demokratiska krav att hålla landet utanför kriget och klara folkförsörjningen. Det har kallats småstatsrealism.

Moraldebatten fick man ta sen.

Palme. Med ojämförlig retorik förde han in det internationella perspektivet i vår idyll. Han protesterade särskilt kontroversiellt mot amerikanernas krig i Vietnam.

Det gjorde han inte som följd av någon sympati med kommunister utan därför att han insåg att avkoloniseringen var en oundviklig historisk process.

"Vi som kritiserar kolonialism och imperialism har inte ansvar för vilka regimer som därefter uppstår", sa han en gång till mig.

Arvid Lindman. Han är den främste högerledaren och hans parti är fortfarande starkt. Men han försökte i det längsta fördröja fullvärdig politisk demokrati; hans rösträttsreform, som inom högern ännu kallas allmän rösträtt, innebar inte lika rösträtt och icke alls för kvinnor. Han genomdrev rösträtt efter en 40-gradig skala, efter inkomst och förmögenhet, till val vid kommunala församlingar och därmed indirekt till första kammaren med dess avgörande finansmakt.

 

Hjalmar Branting. Han var arbetarrörelsens portalfigur under de hårda kampåren och inte minst under rösträttsstriden. Men hans tid som statsminister var kort och präglad av sjukdom.

 

Ingvar Carlsson. Fullföljde Erlanders politik, klarade den svåra övergången efter Palmes bortgång och stod för hederlighet och integritet. Men varken han eller någon annan socialdemokratisk ledare har kunnat ena partiet i Europafrågorna.

 

Thorbjörn Fälldin. Åtnjuter ovansklig ära för att det blev han som störtade socialdemokraterna efter decennier av maktutövning. Men det skedde på en enda fråga, kärnkraften, där hans på sin tid populära idéer visat sig orealistiska.

 

Det var kanske bondslugt att få med högern och det privata näringslivet på en energipolitik som de var helt emot, bara för att åstadkomma en splittrad borgerlig regering. Och det höll ju inte heller.

 

Carl Bildt. Gjorde tidig karriär på ubåtsfrågan. Som statsminister avfyrade han på lösa grunder en kraftfull protest till Sovjetunionen, en säregen diplomatisk fadäs, varefter alltsamman slutade med att ubåtarna visade sig vara minkar. Med stor skicklighet har han lyckats undkomma kritik.

 

Christian Lundeberg. Han var konservativ brukspatron och ledde förhandlingarna på svensk sida när unionen med Norge upplöstes fredligt 1905. Det är värt att minnas i år.

Var hamnar då Persson i denna ranglista? Ja, säg det.

Gunnar Fredriksson

Kolumnister

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet