Det finns ingen ”rättvisa” för våldtagna och slagna kvinnor

KOLUMNISTER

Ulf Olsson nekar till mordet på nioåriga Helén från Hörby.

Calle Jonsson har absolut inte knivhuggit någon i Grekland.

- Nästan alla fångar i svenska fängelser är väl oskyldiga - enligt dem själva, säger Cecilia.

Hon suckar högt i telefonluren, hennes barn leker och skrattar i bakgrunden.

Cecilia skulle egentligen ha suttit i tingsrätten i går. Mannen hon levt ihop med stod åtalad för en rad brott mot henne, bland annat grov kvinnofridskränkning.

Nu blev det ingen rättegång. Den blev uppskjuten - igen - efter att åklagaren mildrat åtalspunkterna - igen.

- Ingen tror mig, säger Cecilia. Han säger att jag hittat på alltsammans, att jag skadat mig själv under alla år. Honom tror de däremot på. Han är ju så trevlig.

De bevis, vittnen och läkarintyg som Cecilia har från misshandel, strypförsök, mordförsök, överfall och våldtäkter betyder väldigt lite. Bara de gånger polis och åklagare verkligen inte kan komma på någon annan förklaring än att Cecilia faktiskt talar sanning så går de motvilligt med på att utreda och undersöka.

Jag inser att detta kan verka lite märkligt för den som inte är insatt i hur det svenska rättsväsendet fungerar, men för de kvinnor som lever i den mardröm det innebär att vara utsatt för samhällets ”rättvisa” är detta inget onormalt. Det gäller både misshandlade och våldtagna kvinnor.

Maria Eriksson, en misshandlad kvinna jag skrivit två böcker om, blev alltid ifrågasatt när hon anmälde de övergrepp hon utsatts för.

- Det första polisen frågade var om jag inte skadat mig själv, säger hon. Det andra de gjorde var att kontrollera om strypmärkena på min hals passade med mina egna fingrar. Det gjorde de inte, jag har små händer och han har stora, kraftiga.

Män som plågar kvinnor verkar ofta ta till förklaringen att hon skadat sig själv.

Katarina Wennstam beskriver samma fenomen i boken ”En riktig våldtäktsman”. Gärningsmännen i en gruppvåldtäkt berättar samstämmigt hur offret frivilligt kört upp flera stearinljus i slidan tills hennes spiral i livmodern flyttades ur sitt läge, hur hon sprutat upp frätande hårspray i slidan och tillfogat sig själv mörklila handavtryck på sina lår.

Nå, tillbaka till Cecilia.

Hur kommer det sig att ingen tror på henne? Är det något fel på hennes läkarintyg?

Tvärtom. Jag har läst dem. Där framgår att Cecilia utsatts för trubbigt våld av normal till kraftig grad, skadorna finns över hela kroppen, från en misstänkt skallskada till ett misstänkt brott på tummen till blåmärken på armar och ben till skador på struphuvudet. Hennes berättelse kring hur skadorna uppstått är väl sammanhållen och stöds av vittnen.

Jag har frågat åklagaren som höll i Cecilias utredning varför hon inte väckt åtal för misshandeln.

- Det där var väl inte så farligt, svarade åklagaren. Och mannens berättelse om hur skadorna uppkommit var väl så trovärdig som hennes.

Att hon skadat sig själv alltså.

Bara när det finns oberoende vittnen som inte går att bortförklara, som när Cecilias granne hörde exmannen ringa 46 gånger i rad på Cecilias mobiltelefon och vråla otidigheter och dödshot, har åklagaren motvilligt väckt åtal.

Cecilia var med i tv-programmet ”Lite stryk får dom tåla”, som sändes i TV4 i november. I samband med det fick hon en artikel om programmen fastsatt i sitt bildäck med en stor kniv. TV4 såg då till att hon fick livvakter.

Några dagar senare, när livvakten hjälpte Cecilia att byta det sönderskurna bildäcket, upptäckte han att bilens bromsledningar var avskurna.

Om Cecilia åkt iväg med bilen kunde hon ha kört ihjäl sig.

Inte heller detta utreddes av polisen. De frågade bara hur hon burit sig åt för att skära av ledningarna själv.

Ulf Olsson är nu dömd, mot sitt nekande, för mordet på Helén Nilsson.

Calle Jonssons skuld vet vi ännu inget om.

Rättegången mot Cecilias exman blir kanske av i juni.

Om nu inte åklagaren lyckas bortförklara de 46 telefonsamtalen också.

Liza Marklund

ARTIKELN HANDLAR OM