Min dator fattar noll av litteraturens giganter

KOLUMNISTER

Jag tar fram Voltaires Candide och finner att datorn anmärker redan på titeln och föreslår "Candice". Romanen börjar: "Det levde en gång i Westfalen, i ett slott tillhörigt "". Datorn anser att det ska vara "Westdalen", en provins som den känner till bättre än jag.

Datorn hjälper oss med stavning och grammatik. Men det händer att min dator och jag är oense.

För att pröva vad datorn anser om stora författare gjorde jag ett experiment.

Jag skrev till exempel in en berömd passus i Shakespeares Hamlet, monologen som Britt G Hallqvist översatt i nära anslutning till Hagbergs klassiska version. Det visar sig att datorn är missnöjd med inledningsorden "Att vara eller icke vara". "Meningen tycks sakna tempusböjd verbform". Datorn har samma anmärkning om orden "en nåd att stilla bedja om" och tror tydligen att "stilla" här är ett verb.

Jag ber datorn kolla Linnés skånska resa och den anmärker inte oväntat på gammalsvenska ord. Den anser dessutom att Linné skrev för långa meningar. Den geometriska termen radie skriver Linné på latin, "radius", när han berättar om hur bönder tillverkar en harv. Datorn förstår inte latin och undrar om det ska vara "radiums", "radios" eller "radhus".

Gammalstavning har datorn aldrig tänkt på fast jag gärna vill ha dem kvar i vissa texter. I Bellmans levernesbeskrivning förekommer till exempel ordet "godt", tidens stavning av "gott". Datorn blir definitivt förbryllad och frågar om det ska vara "gott" men nämner också som alternativ "gods", "goda", "godo" och "Godot".

I Bellmans epistel nr 30, Drick ur ditt glas, döden på dig väntar, heter det om döden att han på "gravdörn" gläntar. Datorn undrar om det ska vara "gravörn", vad det nu är för något. Än mer egendomligt är att datorn inte godtar Bellmans kända figur "Movitz" utan vill ändra hans namn till "Moritz".

I Tegnérs Det eviga, känd från Skansens nyårsaftnar, skriver poeten:

"Väl formar den starke

med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar

hans rykten".

Här anmärker datorn på verbets tempusform. Om en böjd form behövs "kan du försöka ändra på formen hos flyga". Men jag vill ju inte, som datorn, försöka förbättra Tegnér.

I den berömda inledningen till Strindbergs Röda rummet finns en livfull naturbeskrivning från Mosebacke i maj månad. Datorn anser att Strindberg ska göra vissa ändringar. I stället för "obrustna" knoppar föreslår den "obrutna" och "hårtappar efter hundar" vill den ändra till "hortappar". Strindbergs verbform "drogos" kan enligt datorn betyda "drogs" eller "drogas". Den kända trädgården "Rosendal" bör stavas antingen "Rosendaal" eller "Rosendahl".

När jag går till början av Hemsöborna finner jag en kärv uppmaning till Strindberg: "Meningen är ganska lång. Överväg att dela upp den i kortare meningar så blir texten lättare att förstå." Plurala verbformer i tidens still har datorn inget förbarmande med. I stället för "kommo" föreslår datorn "komma", det egendomliga "Kimmo" eller "kommod". Inför ordet "sköt-ekan", som Carlsson går ombord i vid Dalarö brygga, är datorn förbryllad och förstår ingenting.

I första meningen i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga står "söndagen", den dagen då prästen äntligen stod i predikstolen. Datorn anmärker: "Kontrollera ordformen "söndagen". Om ett substantiv styrs av determineraren "denna" står det i standardspråket helst i obestämd form." Men Selma skrev inte på standardspråket.

Harry Martinson inleder Kap Farväl så här: "Vid Pensacolas långa träbryggor "" Datorn, nu heltokig, vill ändra till "trebryggor".

Flickor, en tidig bok av Stig Claesson, Slas, börjar:

"Så sa Håkansson en söndagsmorgon på järnvägsstationen Falköping Rantens kaffeservering:

Det är för att glömma vi måste minnas.

Det är för att kunna glömma vi måste komma ihåg allt. För att kunna längta."

Datorn påpekar: "Om en sats innehåller ett eller flera verb måste ett av verben, nämligen det första, vanligen stå i så kallad finit form: presens, preteritum eller imperativ". Jag kanske ska fråga Stig vad han anser om preteritum.När jag går till början av Hemsöborna finner jag en kärv uppmaning till Strindberg

Gunnar Fredriksson

ARTIKELN HANDLAR OM