Roks avskydde mina tv-program

KOLUMNISTER

I min förra kolumn skrev jag att den administrativa och intellektuella ledningen för Roks varit tokig i tio år.

Det kräver ett förtydligande.

Mer korrekt är att de varit förvirrade ända sedan början 1990-talet, alltså ännu längre, men den regelrätta skogstokigheten blommade ut för tio-elva år

sedan.

Notera nu att jag inte talar om medlemmarna, de frivilliga som stöttar och hjälper utsatta kvinnor, inte ens om styrelsen i sin helhet - utom om en liten klick högt upp i organisationens ledning.

I början av 1990-talet jobbade jag som reporter på en stor tidning. Jag hade länge försökt driva frågor och skriva artiklar om mäns våld mot kvinnor, med varierande framgång. Ingen i tidningsledningen var särskilt intresserad av ämnet, för att uttrycka det milt. Texterna fick jag därför skriva hemma, på fritiden, och sedan tjata in i tidningen någon natt när chefen hade extra nyhetstorka.

För att lära mig teorin kring den här typen av våld läste jag förstås de böcker som fanns i ämnet. Kvinnojourernas kurslitteratur på 1980-talet var exempelvis alldeles utmärkt, skriven av forskaren Elsa Bolin. Jag känner Elsa personligen som en mycket sansad, klok och begåvad person.

Men 1989 hände något som kom att bli avgörande för hela den svenska kvinnorörelsen: den norska forskaren Eva Lundgren tvingades lämna sin tjänst vid universitetet i Bergen efter en mycket kontroversiell bok om våld bland kristna par. Hon hamnade i Uppsala, och för många svenska feminister kom hon snabbt att bli något av en Kristusfigur.

Eva Lundgren serverade nya teorier, hon hade kompletta lösningar på många svåra frågeställningar - och mycket av det hon sa var bra. Hon har bland annat formulerat det som kallas "normaliseringsprocessen", en internationellt vedertagen formel för hur misshandelsförhållanden fungerar.

Första gången jag reagerade med förvåning och misstro mot henne var när hon hävdade att det fanns ett satanistiskt nätverk i Södertälje som mördade och åt upp småbarn. Ståndpunkterna framfördes våren 1994, i boken "Låt de små barnen komma till mig". Eva Lundgren, som hade hunnit bli befordrad till professor, hävdade att barn hölls inlåsta i källare i Södertälje i väntan på avlivning och sedan grävdes ner i massgravar. Skälet att inte detta kom fram berodde på att både domare, åklagare, poliser och journalister var med i nätverket.

Sådana påståenden innebär, för mig, komplett skogstokighet.

När sedan kvinnojoursrörelsen inte tog avstånd från de här stolligheterna blev jag ännu mer betänksam.

Redan 1992 hade jag börjat fundera kring hur det egentligen stod till inom Roks, framför allt sedan kvinnojouren i Umeå polisanmält tjugosju mäktiga män från stan för unison våldtäkt. Alla dessa män (läkare, präster osv) påstods ha förgripit sig på en och samma tonårsflicka som redan fått sin pappa dömd till tio års fängelse för grov våldtäkt.

De horribla anklagelserna fick åtminstone det goda med sig att pappan fick en ny rättegång och friades på alla punkter.

Manshatet inom Roks har också förvånat mig de gånger jag stött på det. Enda gången jag personligen träffat Eva Lundgren och den övriga Rokseliten var vid en stor, privat tillställning med vin och sånghäften. Jag kan fortfarande sjunga några av manshatarsångerna som jag då hörde för första (och enda) gången.

Sedan dess har jag faktiskt undvikit Roks. Jag har tyckt att de varit fundamentalister, vilket fått konsekvenser i mitt journalistiska arbete. När jag gjorde några tv-program om kvinnovåld i höstas var jag tveksam att över huvud taget ha Roks med, vilket gjorde dem otroligt arga. De avskydde programmen och startade uppviglande mejlingskedjor mot redaktionen.

Varför har jag inte sagt det här förut?

Ursäkta om jag låter som en papegoja, men frågor som rör våld mot kvinnor har aldrig någonsin varit ett prioriterat ämne i svenska media. Det gäller även den kritiska granskningen av Roks.

Desto bättre att den äntligen kommit till stånd.

Liza Marklund

ARTIKELN HANDLAR OM