Vi vet skillnaden på straff och tröst

KOLUMNISTER

Många av oss vet hur det kan kännas. Barnet framför dig är vansinnigt argt. Inget förhandlingsläge. Det är då du bara tar den lilla kroppen, håller den intill dig. Det går på instinkt. Du vaggar stilla.

Håller fast.

Den stunden kan kännas som en evighet, svetten rinner, men sedan är det som vreden rinner in i dig istället, och du tar emot den, sprattlet avtar.

Skriken tystnar. Blir kanske gråt. Närhet. Det är färdigt.

I går hörde jag Samuel Frankner tala om att "göra färdigt" i Uppsala tingsrätt, där han och läraren Åsa Grimborg åtalats för att ha misshandlat en pojke.

Jag är bara inte säker på att det är samma "göra färdigt". Det är svårt att sätta fingret på det.

Pojken Fredrik var elva år då. Han kunde få utbrott. De säger att de hade "rutiner" för sånt. Den här gången tog de in honom på en toalett. De höll fast.

De lade honom på golvet också. De satt på honom. Men det blev inte "färdigt". En lärare reagerade, tillkallade rektor.

Pojken låg på golvet, gråtande. Samuel och Åsa var arga; "Vi fick inte göra färdigt".

Jag tror att de ser sig som martyrer nu - offer för sin tro.

För frågan är om den här händelsen hade utmynnat i tre dagars hårdbevakad rättegång, om de inte varit medlemmar i Knutby Filadelfia.

Om de fälls uppstår annat martyrläge. Eftersom de ser sig som Tydliga Vuxna.

Där seglar de i medvind, för det talas allt högre om "våga vara vuxen". Sätta gränser. Ta itu med. Ställa krav. "Ska en vuxen inte våga ta i barnen, eller?"

Jag funderar på det hela kvällen. För visst ska vuxna ingripa. Den fasta famnen, tysta kroppskontakten, trygga jag-finns-här. Den är inte fel, ingen kränkning.

Och hur ofta blir det fel? I vilka skolor, hur ofta? Inte bara i de där personalen läser Bibeln och bor i Knutby väl?

Det går inte att skriva regler för hur förtvivlade barn ska kramas lugna. Vi kan inte kvalitetssäkra särskilda manualer.

Och ändå vet vi skillnaden. Det är bara att lyssna på Fredrik. Han är 14 år nu.

Han säger att han visste att det skulle bli som vanligt. Han skulle tvingas att se dem i ögonen och vara tyst. Sedan skulle han få åka hem. Det var rutinen.

Han hatade det.

Han säger: "Den tjocka kärringen satte sig på mig."

Kerstin Weigl

ARTIKELN HANDLAR OM