Blattar låter sig inte luras längre

KOLUMNISTER

Mina första minnen av politik och debatt är från mellanstadiet. Jag var nio-tio år och det var början på nittiotalet - en av historiens sjukaste perioder i Sverige. Lasermannen gled runt med sitt sikte och min mamma var glad för att jag var blond men orolig för mina kompisar.

När vi skulle redovisa olika partiers politik i skolan inför valet 1993 slapp folk snacka om Ny demokrati eftersom dom var rassar, man fick till och med hoppa över moderaterna om man ville. Och så hade Expressen sin suveräna löpsedel som det stod "Kör ut dem" på. Härliga tider.

Det var en massa sjuka intryck som vi åttiotalister så klart ännu inte var kritiska nog att granska. Jag fattade inte att det var en stor väv av rasism som la sig över Stockholm och Sverige. Jag visste inte vad förtryck var, jag visste inte vad en härskarteknik var. Jag längtade bara efter rasterna för att spela fotboll eller snacka tevespel.

Och jag fattade inte att min pappa var diskriminerad och att min mamma hade världens slitjobb. Min pappa jobbade ju på Huddinge sjukhus och min mammas arbetsplats var en dröm av glada barn som jag kunde gå och leka med när jag ville.

Medan vi inte fattade bättre var det som hände att vi smälte utanför bilden av Sverige.

Vi var inte i tidningarna mer än som hotfulla när vi hade gjort något farligt, som offer när vi inte kunde svenska eller som exotiska undantag när någon journalist åkte på safariresa till Fittja.

Dogge och grabbarna jobbade som fan för att höja bilden av förorten, men exotifieringskrafterna var för starka också mot dom. Dom sa viktiga saker men Sverige tittade på dom med den gulliga gushimush-blicken.

En intressant grej som kändes helt normal då var att jag älskade Efterlyst, teveprogrammet med Hasse Aro. Det var Disneydags och Efterlyst som gällde för mig, plus Pang i Plugget och Fresh Prince i Bel Air.

I efterhand har jag fattat hur Efterlyst passade in i skaran: det var enda programmet om verkligheten där jag hade chans att se folk från orten som gjorde nånting häftigt. Jag kommer ihåg att jag före varje avsnitt hoppades att någon från Botkyrka skulle ha gjort nåt. Och varje gång det var någon Alby-, Norsborg- eller Fittjabo som var lyst ropade jag på mamma som kom in i mitt rum och kollade med samma intresse och vi diskuterade om det kunde vara någon vi kände. Jag vet inte hur normalt det är att en tioåring och hans mamma hoppas på att någon dom känner har begått ett brott. Vi var lurade och hade smält utanför Sverige.

Men i dag är det över. Om Hasse Aro var en ikon i förorten är han knappast det längre. Min kollega Zanyar Adami från Gringo var gäst i nån teveshow häromdagen och precis innan hade Hasse suttit i soffan.

Programledaren sa till Zanyar att Hasse väl är populär i förorten och Zanyar skrattade och sa att han är säkert omtyckt av några få men hatad av många. Och så är det. Det har vänt. Förortsborna är inte lurade längre, i alla fall inte lika lurade som förut.

Vi har förstått att Efterlyst tjänar pengar på att ha blattar i varenda rekonstruktion. Att det inte är verkligheten och därför inget vi ska käka upp och ta för en sanning bara så där.

Väldigt få reagerar likgiltigt i dag om Expressen eller Aftonbladet skriver att invandrarmän, syrianer eller förortsbor, har en brottsgen, för dom flesta bildade svenskar med eller utan blattebakgrund vet att det inte är sant. Men back in the days trodde vi nästan på det och det är sjukt.

Att kunskapen börjar sprida sig i samhället är steg ett. Steg två är när kunskapen börjar leda till bojkott. Efterlyst kommer att börja tappa tittare väldigt snart om dom fortsätter som dom gör och tidningar som snackar skit kommer att börja sälja mindre lösnummer. Under nittiotalet upplystes svenska folket om miljövänlighet och djurrätt. Då spred sig en våg av bojkott som gör att det i dag är norm med miljömärkning och att ägg av frigående höns genererar mer pengar än ägg av instängda höns. Samma sak kommer att hända med blattefrågan. Folk som dissar blattar kommer att förlora på det eftersom det finns så otroligt många i Sverige som har hjärtat på rätt plats.

Carlos Rojas Beskow

ARTIKELN HANDLAR OM