Det är jag som är yogamamman

KOLUMNISTER

Yogamamman, det är jag. Inte den ”yogamamma” jag läser om i Aftonbladet den 8 februari.

Hon som är framgångsrik, köper ”moraliskt försvarbara” varor, ekologiskt odlad mat. Henne vet jag ingenting om.

En person som heter Fredrik Bergström uttalar sig om ”yogamamman”. Han är doktor i nationalekonomi och den trista kvinna han beskriver är framgångsrik, betalar vad som helst för rätt grejor till sina barn – och tränar yoga.

Det är en del av hennes livsstil. Enligt Fredrik. Han säger vidare att denna kvinna köper leksaker med ”moraliska mervärden”.

Jag vet inte riktigt vad moraliska mervärden betyder men det blir särskilt komiskt det där med leksakerna – för just denna dag fyller min yngsta dotter sju år och har i gåva fått en fladdermus. En väldigt död fladdermus, instoppad i en låda med plastlock. Den luktar rätt konstigt. Varken ekologiskt eller pedagogiskt eller ens ”moraliskt försvarbart”, utan mer som något cancerframkallande.

Men yogamamma är jag.

Jag tycker om min yogakurs. Det är fnissiga tillställningar, vi balanserar på ett ben, tvinnar ihop oss, tänjer ut oss och försöker oss på övningar som att ”aktivera vänster näsborre”.

Käre Fredrik, en yogamamma är inte en ängsligt präktig kvinna som tror att hon kan kontrollera sitt liv eller köpa sina barns trygghet.

En yogamamma tänker jag mig som en kvinna på rymmen. Hon har stulit sig tid för sig själv och får leka lite.

Efter yogan är hon en smula hög, upprymd och yrvaket stressad, och eftersom hon inte hunnit handla vill hon förmodligen slänga fram en snabb-micrad lasagne på middagsbordet. Medan hon längtar efter att få lägga sig raklång framför tv:n och vila sina surrande muskler i hopp om att barnen ska sitta tysta med något maffigt datorspel.

”Yogamamma” är förstås ett kul ord. Fredrik har läst det i någon amerikansk artikel. Jag läser själv artiklar om sådana trender. Skriver om dem själv ibland, lika tanklöst.

Men alltid är det lika obehagligt att finna sig beskriven som en ”typ”. Av någon anledning börjar jag bli akut allergisk mot att sätta de här larviga, slarviga etiketterna på folk och hur de ”är”, utifrån vad de tycker om att göra. Varför jag nu känner så? Det är yogan, kanske.

Kerstin Weigl