Mina fördomar är pinsamt synliga

KOLUMNISTER

Under en ganska lång tid nu har jag övat på att låta precis som sångerskan Ardis, för hon har den coolaste rösten jag vet och jag gillar sången ”Aint nobodys business”.

Jag sjunger ofta den i duschen, eller när jag upplever den där obehagliga tryckta hisstystnaden som bara måste brytas.

Har en hel del hemligheter som jag inte tycker är någons business också.

Som att jag blir skitförbannad när jag förlorar i Alfapet, och att jag gjorde slut med en kille en gång för att han inte lade ena armen över nackstödet när han parkerade bilen. (Han tror fortfarande att det inte var han, utan jag.)

Men en del av mina hemligheter är så pinsamt uppenbara att jag lika gärna kan dela med mig av dem.

Det är till exempel meningslöst att ens försöka dölja att jag är en väldigt fördomsfull person, när det märks så himla tydligt.

Häromdagen muttrade jag ilsket och fullt hörbart ”typiskt” när tanten med rullatorn framför mig i Ica- kön började prassla med hundra tidskrävande rabattlappar, och jag har helt slutat att prata med människor som vilar fingertopparna mot varandra när de ska säga något.

Dramat med Lilla Anna och Arga Vaktfarbrorn som jag har följt i media har jag egentligen inga kommentarer till eftersom jag inte har en aning om vem som sa vad och vem som slogs mest, men alla inblandade har på något sätt förstärkt någon av mina fördomar.

När jag var sjutton år och lika kraftigt byggd som en genomsnittlig tändsticka fick jag en liten knuff av en väldigt stor vakt som tyckte att jag stod för nära, och sedan dess förutsätter jag alltid att vakter är våldsamma män som önskar att deras liv var en actionfilm med mycket farligheter att puckla på.

Något tidigare genomskådade jag hela grejen med partipolitiska ungdomsförbund och konstaterade att de snarare producerar översittare än kompetenta politiker.

Både SSU och Muf hade starka fästen i den lilla staden jag växte upp i, och vilken sida medlemmarna hade valt berodde i de allra flesta fall på var de bästa festerna hölls.

Jag tyckte att de var asjobbiga allihop, de stöddiga och gapiga snackerövarna som hade plockat upp sina klyschiga argument på extatiska möten där andra identitetssökande ungdomar, som hunnit växa sig lite äldre, målmedvetet försåg dem med faktakunskaper om retorik och statistik som de sedan kunde använda för att ta över varenda samhällskunskapslektion med sina tröttsamma know-it-all-attityder, utan att ha några som helst grunder för sina ställningstaganden.

Fördomen om att partipolitiska ungdomsförbund skapar tomsnackande bulldozrar utan förmåga att lyssna på andra människor har jag burit med mig sedan dess utan att den har motbevisats en enda gång.

Förmodligen för att den är väldigt nära sanningen.

Jag kommer alltid att tro det värsta om personer som sedan de tidiga tonåren har fostrats med regelrätt indoktrinering på skojiga partipolitiska läger och sammankomster, där motståndarna framställs som ondskan snarare än människor med andra åsikter, och jag är övertygad om att de i de allra flesta fall växer upp till kartiga individer som tycker att de är helt jävla ofelbara bara för att de kan snacka sig ur allt.

I efterdyningarna av krogbråket förstärkte Robinson- Martin Melin ytterligare en av mina fördomar, den om att ingen dokusåpadeltagare hajar grejen med att det passar sig att knipa käft ibland.

Han skrev av sig ordentligt i sin blogg (alla bloggare är förresten idioter på ett eller annat sätt) och förstod inte det olämpliga i att kommentera polisärenden på nätet förrän hans chef påpekade det för honom.

Det sätter myror i huvudet på mig att han är polis också, för jag har länge levt med fördomen om att de är hyvens personer.

Som jag, typ.

EvaEmma Andersson