Berny mår okej och är drogfri

KOLUMNISTER

Jodå, Berny mår okej. Drogfri är hon också. Det var lite fest i helgen, och hon klarade suget då med.

Många vill veta, vet jag. Frågorna rinner in i min mejlbox efter artikeln om Berny. Brev från människorna i ett mörkerland som sällan når offentlighet - psykiatrin.

En mamma vars dotter frågar varje dag: "Vem har tagit min hjärna?" - men måste vänta ännu ett år i kön till BUP.

Till och med en före detta vårdbyråkrat som själv förfäras över "en vård som fastnat i sin egen, ganska cyniska självtillräcklighet".

22-åriga Berny själv är ganska cool. Hon är luttrad i och för sig. Har varit psykiskt sjuk och mixtrat med droger sedan hon var barn. Hon avgiftades under sju veckor men har inte lyckats få den terapi och behandling hon längtar efter som stöd i nystarten på ett drogfritt liv. Den kampen är vad min artikel handlade om.

Tre sidor i Aftonbladet förändrar ingenting, i och för sig. Jag räknar så klart inte med det. Inte hon heller.

Men ändå.

Berny blir glad när jag ringer och hon frågar hur jag mår, vad jag jobbar med nu, något nytt kul artikeluppslag?

Och då blir jag tyst.

Bakom mig på redaktionen rullar direktsändningen från KU-förhören och en fantasibild föds inom mig. Varje år kollar konstitutionsutskottet att regeringen skött sig, om någon minister kritiseras hårt kan det bli misstroendeomröstning.

Jag tänker på det där långa, blanka bordet med mikrofoner och vattenglas. Moderaten Göran Lennmarker harklar sig och ställer första frågan.

När fick du informationen om att psykiska ohälsan hos unga ökar och att en av hundra svenska flickor skär i sin kropp? Vilken var din första åtgärd?

Gustav Fridolin släpps in på slutet, lika allvarlig och enveten: Hur bedömde du uppgiften att flickor med missbruk får vård senare än pojkar och är i sämre psykiskt skick när de får den? Vem pratade du med?

SVT direktsänder, Göran Persson stänger in sig på krismöten i Rosenbad, drevet häckar utanför.

För att återknyta till verkligheten: Berny är under övertalning att i stället för behandlingshem och dyr terapi godta öppenvården, sitta några timmar varje dag i en deppig källare med olyckssystrar och bröder. Berny tackar nej, och mår okej. Än så länge.

Kerstin Weigl