Nassarna är imponerande

KOLUMNISTER

Dom är roliga nassarna. Roliga, gulliga och lite imponerande samtidigt. Bara det att dom faktiskt på riktigt lever efter en helt fantastisk framtidstro om att Sverige en dag kommer att bli kvitt alla blattar och att dom under sin livstid kommer få se ett rent, blont Sverige utan en massa syd- eller österländskt smuts som befläckar kulturen och befolkningen. En fett imponerande vision som man blir lite nyfiken på typ hur dom planerat att nå dit. Avundsvärt på nåt sätt att det faktiskt finns människor som när morgonens första solstrålar slår mot deras ögonlock och dom sträcker igång sig själva gör det fast övertygade om att den här dagen kommer dom att uträtta stordåd. Ta ett steg mot ett så storslaget mål.

Jag har ju jobbat med Gringo (den där blattebilagan i Metro) dom senaste två åren och snubblat över nassarna ganska ofta. Kolumnerna här i Aftonbladet brukar för det mesta också leda till att min mejlbox får lite najsa bevara Sverige svenskt-hälsningar. Alltid lika kul! Men på sistone har jag mer och mer börjat märka av en till grupp som är nästan lika imponerande i både sina teorier och sin framtidsvision. Jag har inte kommit på nåt sweet namn för dom, men man kan väl säga att det dom har som grej för sig är att dom vill att alla ska vara lika. Dom ser framför sig ett idealsamhälle där ingen reagerar på att vi ser annorlunda ut eller pratar annorlunda.

Ett samhälle där olikheter främjas är ett ont samhälle, enligt dom. Omvända nazister kanske man ska kalla dom, dom som verkligen tror på att få uppleva ett Sverige eller en värld där alla får plats på villkoret att alla är så slätstrukna att vi inte ser skillnad. Lycka till jao!

För mig känns det lika nära inpå omöjligt som nazisternas vision om ett Sverige där alla är gjutna med samma blod.

Dom som lattjar runt dom här teorierna är allt ifrån white trash från Norrköping, till kvasismarta slipsnissar från Liberala ungdomsförbundet till indiesar med brallor så tajta att ballen snart spricker. När visdomen inte levereras via mejl brukar jag få den på krogen eller på fest, vickandes på rödvinsglaset eller med ett cigarettsvep eller två mellan meningarna. "Borde ni inte försöka få alla lika istället för att tjata om hur olika alla är?" "Ni förstärker bara vi och dom-tänkandet!" eller klassikern "ni cementerar ju bara fördomarna!"

Alla är såklart precis hemkomna från ett studiebesök på nån planet där folk inte reagerar om dom ser en vd med slöja eller en busschaufför som är sikh.

Och där det var självklart för dom att fråga den svarta tanten om vägen istället för den ariska mannen när dom hade gått vilse.

Jag är övertygad om att jag inte i mitt liv kommer att få se ett Sverige där ingen tänker på skillnaden mellan olika svenskar. Precis som det antagligen aldrig nånsin kommer att gå att leva i ett samhälle där ingen ser skillnad på kvinnor och män.

Då finns det egentligen två vägar att gå: antingen leker man att man är världens godaste människa och aldrig registrerar olikheter eller så tittar man sig omkring med positiv blick och letar efter icke-normativa grupper som har saker att ge och försöker peppa igång dom och höja statusen på dom. I några fall finns det egentligen inget val. Det är till exempel tusen gånger lättare att motarbeta kvinnoförtrycket eller brytakvinnors underordning genom att höja statusen på kvinnor som grupp, än det är att neutralisera skillnaden mellan kvinnor och män så att det blir omöjligt att förtrycka dom som är "olika."

Blattar och svennar kommer kanske redan under det här århundradet att bli såpass sammansmälta att det inte går att se skillnad, men jag är ganska övertygad om att vi dom närmsta tio åren kommer att göra det.

Då ser jag det som mycket finare att se värdet och statusen i både att vara svensk svenne och svensk blatte. Att inget är mer eller bättre än det andra, och framförallt att båda är svenskar. Att båda oavsett olikheten inkluderas i svenskheten. Kommer vi dit är det snart ingen större skillnad på att vara svensk man, svensk svenne, svensk blatte eller svensk scout.

Carlos Rojas