Guillou bitchar aldrig om förorten

KOLUMNISTER

Minst en miljon ögonpar far över den här texten i dag och kanske i morgon. Det är en niondel av Sveriges befolkning. Det blir svårt att knappa på tangentbordet om man börjar låta den tanken rulla runt mellan öronen samtidigt som man skriver. Lite som att vi extremt sällan sätter oss och tänker på alla barn som svälter för att vi vägrar skriva av afrikanska länders skulder. Vi behöver inte för det ändra åsikt eller tycka eller göra annorlunda, men visst blir det lite mer turbulens i bröstpartiet när man ger tanken mer än en halv sekunds plats, om vi börjar måla upp bilder i hjärnan om alla dom här människorna som man indirekt eller jättedirekt påverkar.

Som blatte blir det en särskild sits att vara i det offentliga rummet. Oavsett om jag väljer det eller inte, eller om jag faktiskt som jag gör rätt ofta påpekar att jag inte anser mig vara representant, så ser många läsare mig som det. Kolumnistlistan här nere är ett bra exempel på varför det blir så. Det enda namnet förutom mitt som kan rimma blattigt är Guillous, men det är extremt sällan han hoppar fram och bitchar om nånting som har med miljonprogrammen att göra. Jag är ensam i hela den här tidningen med sepemycket läsare om att snacka ur ett miljonprogramsperspektiv och om frågor som har med miljonprogrammen att göra. Och när jag då är den enda så ses jag också som representanten.

För att svenna till det kan man säga att jag sitter i en rävsax. Jag vet att jag inte är representant samtidigt som jag vet att folk ser mig som det.

Riktigt bra representanter får inte plats i det offentliga rummet. Som det ser ut i dag är alla som har nån slags plats i egenskap av debattör eller engagerad i olika frågor undantag från den drygt två miljoner stora skaran miljonsvenskar. Krasst kan man säga att bakom alla roliga namn som syns då och då i rutan eller tidningskolumnerna, så döljer sig två typer. Den första, som jag anser mig tillhöra, har varit kritiska mot etablissemanget men i alla fall till en början bara lagom kritiska, så att vi ändå fått plats och en och annan dunk i ryggen.

Vi har också lärt oss vara lagom blattiga, lärt oss tala talet som det passat mediecheferna och ofta också sett söta och lagom blattiga ut rent fysiskt. Inte läskiga och alltför svartmuskiga.

Den andra gruppen har ofta kommit fram genom att inte alls vara särskilt kritiska mot etablissemanget, utan mot blattar eller förortsungar själva. Dom har haft tillåtelse att se läskiga ut, kunnat ha veckad panna, sneda ögonbryn och frusta lite utan att etablissemanget skrämts av dom. Dom har ju liksom ändå gått deras ärenden.

En sak kan man i alla fall komma överens om att alla som ses som representanter har gemensamt. Att så fort vi får en plats i det offentliga rummet så slutar vi vara representanter. Snittförortsbon får inte under hela sin livstid uttala något som når en miljon öronpar och får definitivt aldrig alla privilegier det innebär. Och vi kan inte heller se oss som representanter eftersom vi faktiskt åkt raket i ett annat universum på vägen till platserna vi syns på i dag.

För mig rinner det ofta en liten sorgestråle genom kroppen när jag känner det, jag kan känna mig missunnsam mot mig själv för att just jag fick göra det i stället för nån av alla jag ser när jag knallar hem över torget i Vårby gård, att jag fick det för att jag från början uppfattades som lagom blattig, lagom hotfull, lagom icke-etablissemang. Antagligen har jag fortfarande den här platsen för att jag fortfarande uppfattas så.

Egentligen kan man säga att jag helt enkelt ser det som att jag just i skrivande stund inte är en representant. Men att arvet jag har, erfarenheten jag har av att faktiskt inte ha en offentlig plats och vara frustrerad över att inte få miljoner öronpar att lyssna, att det är det jag vill ha fram.

Och att genom att fortsätta leka med etablissemanget fortfarande lite lite på deras villkor faktiskt kan skapa utrymme för andra än lagomblattar och blattar som snackar skit om blattar att få påverka vad som händer i det här landet.

Carlos Rojas