Proffstyckarna tog min stolthet

KOLUMNISTER

Jag kommer ihåg när jag växte upp. Jag bodde i Norsborg och mina trakter var mitt fantastiska Sverige. Eftersom Norsborg var längst ner på röda tunnelbanelinjen och vi dessutom hade en strand nån halvkilometer bort från vårt hus trodde jag att vi bodde i södraste Sverige. Jag hade sett hur vårt land såg ut på världskartan och kopplade ju såklart. Mörby centrum, som var längst bort på andra sidan röda och dessutom annonserad som slutstation när vi åkte tunnelbana, var såklart Sveriges nordligaste punkt.

Jag har ingen aning om vad som är normalt att gå och tänka på när man är typ fyra, fem år gammal, kanske sex, sju, men jag antar att man ändå tänker relativt lite på var man bor och hur det uppfattas av omvärlden. Själv tänkte jag i alla fall mer på hur kul jag hade, var dom bästa lekplatserna fanns och på alla skogs- och bergsområden som man kunde ge sig ut på äventyr i. Mitt område var kärlek för mig och jag älskade det villkorslöst. Och i min knattevärldsbild var det Sverige jag älskade eftersom det var samma sak som mitt område.

Det som snart blir poängen med den här krönikan slog mig när jag traskade runt själv i Haninge för någon helg sen. Jag såg ett område som jag själv hade kunnat växa upp i lika gärna som Norsborg. Rätt fint, öppna torg, livat folk, jättevackert landskap med nåt slags flod precis vid tågstationen, våra älskade sjuttiotalshöghus och så postnummer nerklottrade på olika väggar som visar att småbarnen i trakten växer upp till stolta lokalpatrioter. Poängen: antagligen är det så på vartenda område i Sverige.

Och det är rätt fantastiskt att vartenda område i Sverige är så pass fint att människor som så fort man lär sig springa runt i gräset börjar älska sitt område och människorna i det och faktiskt växer upp som stolta medborgare.

Norsborg idag är såklart inte lika lyxigt som jag kände att det var när jag flyttade därifrån 1994. Inte för att det förändrats särskilt mycket, utan för att dom där bergen och skogarna inte känns riktigt lika stora längre och att bo på sjätte våningen känns inte heller lika skyhögt coolt som det gjorde när jag var en meter lång. Men kärnan i det som gjorde det till ett område jag älskade är kvar. Lite samma sak kunde jag se i Haninge och när jag sen tänkt efter i dom flesta andra områden i Sverige. Dom har sina för- och nackdelar men tillräckligt mycket fördelar för att skapa lokalpatriotiska invånare. Och nu snackar jag hela Sverige och alla typer av områden som finns - från lappkåtehoods i Jukkasjärvi till skärgårdsöar till Södermalm.

Det är så himla, himla fint att alla typer av områden finns och faktiskt gör människor - växande medborgare - stolta över var dom bor. Stoltheten är ju ett första steg till att ta ansvar och vilja vara med och göra bra saker.

Poäng nummer två som inte är lika fresh, är att vissa får lära sig att dom hade fel. Att området som man som liten älskade så mycket inte alls var så soft som man kände då. Och det är för det mesta lantisar (som jag tyvärr inte kan försöka representera, men kärlek till er) och miljonprogramsungar. Jag kan utifrån mig själv se en tankebana där jag från stoltheten över mitt område, från att ha tyckt att Norsborgs höghus påminde om Manhattans skyline i introna till långfilmer, sen framåt tonåren fick lära mig att mitt område inte var något att vara stolt över och att dom där höghusen som jag tyckte var så jävla coola faktiskt inte alls är det, utan faktiskt är hemskt fula. Ett misstag till och med, nåt slags barn Sverige borde aborterat men tyvärr fick ändå. Dom som lärde mig var folk från andra områden - lärare, journalister, proffstyckare och politiker - som för det mesta inte ens satt sitt fot i ett miljonprogram. Men dom var ju större och tillhörde dom som jag förstod var lite bättre så jag trodde på det.

Det finns en sån enorm potential i Sverige, på landsnivå och på ortsnivå. Allt hänger bara på att alla människor får känna sig stolta, ansvariga och som fördelar. Vi får det automatiskt när vi föds och där är hälften av jobbet gjort. Det enda vi behöver göra är att inte slå på folk så att det försvinner. Det borde vara enkelt!

Carlos Rojas