Tänk om de du älskar försvann

Läs Kristina Edbloms krönika

1 av 2
KOLUMNISTER

Jag vaknar ensam i en alldeles för stor säng. Förvirrad och rädd som efter en mardröm.

Utanför persiennerna är gatorna tomma.

Jag vattnar andras blommor och tar in post. Trängs med turisterna längs Skeppsbron. Tar gruppbilder framför Slottet till deras semesteralbum.

Alla har åkt. Jag leker med tanken: Tänk om.

Tänk om livet såg ut så här. Ensamt och tomt. Bröstet ihåligt av saknad. Om inte mamma och pappa fanns. Om de som åkt inte kom tillbaka. Om det hände en olycka.

Vi läser om död och förtvivlan, sorg och saknad. Om olyckor och mord. Om mammor som förlorar sina barn. Tonårstjejerna utan sin bästis.

Vi rapporterar från deras begravningar och minnesstunder. Tittar upp i taket så att tårarna ska trilla tillbaka i stället för ner i anteckningsblocket. Vi ger sorgen röst.

Vi ser deras tyngda kroppar vaja. Vi hör saknadens ihåliga eko i deras snyftningar. Vi slår bort tanken. Tänk om.

Therese Johansson Rojo hade inte hunnit fylla 16 när hennes liv tog slut. En bit av det fanns på webben. Bilderna och orden; privata men också offentliga.

Nu tar sorgen hennes plats.

Emma Jangestig var bara 24, som min lillebror, när hennes barn Max och Saga för alltid försvann från henne, Arboga och den här världen.

Tänk om.

De säger självklara saker: Det gör ont. Det finns inga ord. Men vi vill läsa. Vi vill förstå och greppa sorgen.

Vi har alla lekt med tanken tänk om. Rädslan att förlora de vi älskar allra mest är kanske den starkaste vi har. Vi plockar fram den för att känna att vi lever.

När sista ordet är sagt finns det alltid så mycket vi inte fick säga. Jag tittar på tonårsmamman utan tonåring. Allt de hade kvar att förstå och reparera.

På några korta andetag kan det vara för sent. Vi vet det.

Låt oss prata om sorg utan att skämmas. Om hålet

i bröstet och tankarna som snurrar. Det kanske hjälper.

Snart packar också jag min väska. Lämnar staden åt turisterna.

Någon annan får vattna mina blommor.