Jag lyssnar till ett döende Sverige

1 av 2
Svante Lidén.
KOLUMNISTER

Så står man här igen, nere vid älven. Och lyssnar till den ekande tystnaden. Lyssnar till ett Sverige som håller på att dö.

Utansjö bruk, över 100?år gammalt, dog i fjol. Inte på grund av hög ålder och kraftlöshet, utan därför att elen var för dyr.

Jag säger det en gång till: elen var för dyr.

Trots att den sanslöst mäktiga Ångermanälven i princip rinner rakt igenom anläggningen.

Bonusnissarna får säga vad de vill. Men för mig är det obegripligt:

Uppströms fabriken byggde vattenrallarna under flera decennier om hela landskapet. Det byggdes kraftverk överallt. Innan vattnet strömmar förbi här utanför bruket har det passerat 49 (!) stycken.

Det produceras hur mycket grön el som helst i de ödelagda älvdalarna inåt landet.

Farfar Emils liv krossades när Lasele kraftverk byggdes på 50-talet. Han drevs från gård och grund och förvisades till en liten skitkåk uppe på nipkanten där han satt och stirrade ut över den torrlagda älvfåran tills han dog.

Han försökte vara stoisk de få gånger han orkade prata om eländet, på fyllan:

Utan ström blir det inget framåtskridande. Man måste offra sig. För Sverige. För industrin. För framtiden. Det gäller alla.

Jo jävlar. Nu står jag här och lyssnar till framtidens ekande tystnad.

Naturtillgångarna uppåt älven har svindlats bort till kvartalsekonomins girigbukar.

Elpriserna skenade iväg i nån slags hejvild berg och dalbana – utan påtagliga nedförsbackar.

Jobbarna på Utansjö kastades resolut och dådkraftigt på sophögen.

Och nu byggs deras toppmoderna anläggning upp igen i Sydafrika – där det knappt finns någon ström alls.

Och politikerna bräker på om basindustrins villkor.

Eller man kanske ska vara artig och säga pratar i stället.

Prata, säger nämligen näringsministern, det är min affärsidé.

Ja, så där går funderingarna nere vid älvkanten.

Man skulle kanske kasta ut en rev och se om det fortfarande går att få någon fisk på det här stället.

Svante Lidén