Vi har också en del problem att ta itu med

KOLUMNISTER

Den här Pia Kjærsgaard alltså. Hon vet hur hon ska få svenska debattörer, journalister och politiker att sätta morgonfrallan i strupen. Man får ju beundra idén i alla fall: en helsida i Dagens Nyheter.

Dansk folkeparti bryr sig inte ens om att korrekturläsa annonsen och se över språkvalet i många av de troligen fejkade mejlen. Nej, smack på med helsida bara. Kjærsgaard ber inte direkt om ursäkt för sig. Välklädd och ettrig påminner hon lite om Gudrun Schyman, tycker ni inte? Fast en ond version då, the evil twin.

Jag börjar i alla fall hoppas på att Pia Kjærsgaard i egen hög person gör slag i saken och sätter på broklaffen på Öresundsbron. Jag vill nämligen inte att hon och hennes klan ska härja fritt här som i ett annat Christiania. Lika lite som jag vill att vi här i Sverige ska bli självgoda.

Jag får nämligen den känslan. Att vi sitter här i Sverige och är nöjda med oss själva nämligen. Sitter här och tänker förnumstigt att vi inte är som "dom andra", som danskarna som röstade fram den där tokiga Kjærsgaard.

P M Nilsson skrev på Expressens ledarsida i går att "Sverige är främmande" jämfört med Danmark, "Sverige har inte samma breda opposition mot det moderna""Nänä, vi är jätteduktiga verkligen. Vi håller rent hus för främlingsfientliga partier till exempel"eller? Jag menar i praktiken kan man väl säga att regeringens restriktiva flyktingpolitik egentligen passar partier som sverigedemokraterna som handen i handsken.

Egentligen kan man väl fråga sig hur modernt ett land är som på 90-talet faktiskt kände draget under galoscherna och på allvar accepterade ett parti som ny demokrati, med en greve och en skivbolagsdirektör vid rodret. Jag tror nämligen inte, i likhet med P M Nilsson, att det var medierna som fick in ny demokrati i riksdagen.

Men jag säger inte att vi inte är moderna heller. Jag säger inte att vi lever i ett land som havererat fullständigt. Självklart ska vi se sakerna vi gör bra, också.

Men måste vi stoltsera? Det blir så fjantigt. Det blir som alltid: Hej, jag heter lilla Sverige och är världsbäst i hela universum.

Vi har problem också. Vi har under många år haft en högst infekterad integrationsdebatt. Det är så enkelt att mena att alla ska älska varandra eller sjunga men i folks vardag är det svårare.

Det är inte den välsituerade medelklassen som betalat priset för en okunnig integrationspolitik. Men de fördomar som gror i en utsatt miljö är inte per automatik tecken på fullfjädrad rasism och medelklassen är inte befriad från detsamma. Nu verkar det som om den debatten äntligen har kommit till ytan och det är bra.

Det är naturligtvis också sunt att debatten om det "skadliga" mångkulturella samhället inte får samma fotfäste som i Danmark. Den debatten får finna sig i att förbli underground eller spridas via taffliga flygblad här.

Lika lite orkar jag med den ack så trista debatten om vems fel det är. I en ledare i Aftonbladet på första maj undras det "Varför skäller inte svensk borgerlighet ut sina danska kollegor?" Varför ska vi ägna tid åt att peka ut varandra? Samma skribenter som brukar propsa på kollektivt ansvar vill plötsligt inte dela ansvaret.

Det allra viktigaste nu är att rasismen eller fördomarna inte får enbart ett ansikte. Kjærsgaards. Le Pens. För det kan vara du och jag också. Eller juggarna mot somalierna i skolan. Och gubbarna på Rotarymötena. Strukturell (subtil) rasism finns överallt omkring oss, precis som sexism.

Det finns verkligen värre länder att vara invandrare eller kvinna i - visst, men det är en hopplös argumentation i stil med "ät upp maten för de svälter i Afrika". Vad hjälper det om maten är äcklig?

Och så länge invandraren stämplas som det exotiska inslaget på sin arbetsplats eller så länge SVT inte vågar göra den kompetenta kvinna som bär slöja till programledare så har inte bara Danmark utan även vi våra problem att ta itu med.

Och till skillnad från rasisterna ska vi inte spela ut olika gruppers behov mot varandra. Vi ska fortsätta kräva bra sjukvård, bra skola och human flyktingpolitik.Man kan väl fråga sig hur modernt ett land är som på 90-talet faktiskt kände draget under galoscherna

Belinda Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM